Gatstenar skapar hinder i vardagen
Funkispersoner som behöver ledstråk har ett litet helvete i denna förvirrande markmiljö med olika sorters gatsten. Ett problem med plattorna är att de efter en tid också lyfter, vilket gör det än mer buckligt, skriver Maria Jacobson.
Det råder platthysteri i Göteborg. Kanske inte unikt för Götet men kommunen är oerhört förtjust i att lägga olika sorters gatsten på gator och torg. På Järntorget och Olof Palmes plats räknar jag till nio sorters plattor. Funkispersoner som behöver ledstråk har ett litet helvete i denna förvirrande markmiljö. Ett problem med plattorna är att de efter en tid också lyfter, vilket gör det än mer buckligt.
Jag, med ett litet synfel som inte kan avhjälpas med glasögon, går mycket sällan i Haga till exempel. Ska jag gå där måste jag titta ner i marken eftersom jag har snubblat åtskilliga gånger och ramlat. För mig är det ingen vits med mysigheten som frammanas i området.
Kullerstensbeläggning har länge ansetts otillgängligt för personer som använder rullstol, rollator eller har en synnedsättning. Äldre utan rollator kan också ha svårt att gå, liksom den som har barnvagn. Även för cyklister är det skakigt och ur trafiksynpunkt farligt. Det är fullt tillräckligt att skaka sig över spårvagnsspåren och dåligt underhållna gator med håligheter. Cykelbanorna är bitvis hyfsade men ibland måste en över en korsning. Intressant nog finns mellan Södra vägen och Heden en allé med grus på lera som blir en slirig gegga så fort det regnar.
Ibland anförs argumentet att personer med höga klackar har problem, klackarna fastnar mellan plattorna. Gatubeläggningen sägs då vara ett patriarkalt uttryck. Så kan det ses men höga klackar i sig kan också ses som en patriarkal yttring. Det är inte ett måste i likhet med rullstol.
På Göteborgs stads hemsida står det: ”För att alla ska kunna utnyttja Göteborgs Stads tjänster och service krävs att lokaler, byggnader, parker, gator, torg och information är tillgängliga för alla. Staden arbetar med att få ett helhetsperspektiv på fysisk tillgänglighet där alla i så hög utsträckning som möjligt ska kunna använda ordinarie serviceinrättningar och tjänster.”
Det gäller inte gatubeläggning. Plattor läggs fortfarande på nya stråk och ytor, stenläggare syns på många ställen i stan.
FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som övervakar att konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning efterlevs, kritiserar Sverige för bristande tillgänglighet i det offentliga rummet i sin senaste granskning 2014.
Kommittéen rekommenderar att kommuner tar hänsyn till funkispersoner i stadsplanering och annan kommunal planering. Bristande tillgänglighet hindrar tillgång till service och deltagande i samhällslivet.
Vad är då skälet till det myckna plattläggandet? Oftast framförs estetiska och kulturhistoriska värden. Dessa ställs emot värdet att tillförsäkra personer med funktionsnedsättning mänskliga rättigheter.
Visst kan en tycka att det är fult med asfalt överallt. Personligen tycker jag att asfaltsdjungel är att föredra framför att många människor inte kan röra sig fritt i staden. Kreativa gatuplanerare kan säkert hitta på sätt att göra det snyggt.
Det vore en befrielse att slippa kullerstenarna.