Jag har varit föreningsaktiv i Göteborg i drygt 25 år. Ibland misströstar jag och tänker då och då att all energi och möda jag och många många andra lagt ner inte kommer att ge resultat inom min livstid. Men där har jag fel. Jag vill ta Göteborgs stads arbete för mänskliga rättigheter som ett exempel där föreningar och opinionsbildning spelat roll.

GFT bevakade under våren 2015 i flera artiklar att det fanns ett internt tjänstepersonsförslag på stadsledningskontoret att rationalisera bort enheten för mänskliga rättigheter. Antalet personer som arbetade med MR skulle minskas och placeras ut på olika förvaltningar och enheten upplösas. Det fördröjdes. Fler medier hakade på och rättighetsorganisationer började prata sinsemellan.

Framemot hösten fanns två kommunala tjänsteutlåtanden. Dels ett om en handlingsplan för mänskliga rättigheter, dels ett förslag om budget för MR-arbetet. Remissinstanser var olika förvaltningar och några av medborgarråden, exempelvis funktionshinderrådet och HBTQ-rådet. I stort sett alla instanser sågade förslagen.

Nu hade debatten också satt igång på allvar i olika organisationer som inte var remissinstanser. Flera skrev yttranden som avstyrkte förslaget. Jag har tagit upp ämnet i flera inledare i GFT, för att belysa att staden höll på att finta bort MR-arbetet samtidigt som ett arbete för social hållbarhet - Jämlikt Göteborg - prioriterades. Till grund Jämlika Göteborg ligger en kontroversiell rapport som utesluter i stort sett alla perspektiv utom folkhälsa och socioekonomi.

Varför är det då viktigt med MR-arbete? Det finns invändningar mot att MR har en liberalfilosofisk utgångspunkt och endast handlar om individers rättigheter. MR riskerar därmed att kantra över i identitetspolitik som är tidens röda skynke. Att MR-konceptet har liberala rötter råder ingen tvekan om. Därför måste mänskliga rättigheter ses i ett vidare perspektiv och koppla rättigheter till analyser av strukturell diskriminering, exempelvis rasism. Identitetspolitik handlar heller inte enbart om individers rättigheter. Det finns inslag av synliggörande och erkännandepolitik som är strukturellt orienterade.

Arbetet för social hållbarhet bortser från allt som har med diskriminering att göra. Flera befolkningsgrupper exkluderas. Som om varken diskriminering eller dessa grupper existerar.

Den goda nyheten är att kommunstyrelsen på försommaren beslutade att MR-enheten ska vara kvar på stadsledningskontoret. Dessutom ska den förstärkas. Ett normkritiskt förhållningssätt ska vara vägledande. Politikerna har tagit intryck av föreningarnas åsikter. Dessutom har de insett att det är oklokt att kasta ut barnet med badvattnet. Göteborgs stad har redan åstadkommit en del på MR-området - varför släppa det?

Om social resursförvaltning, som så att säga ”äger” Jämlikt Göteborg, och MR-enheten kan samarbeta och kombinera synsätten finns möjlighet att på allvar ta itu med de djupa problem staden har med diskriminerande strukturer och segregation.