Först kom notan för Stampens lönegaranti under rekonstruktionen. 200 miljoner skattekronor landade det på. Men det stannar inte där. Rekonstruktionen som skulle varit klar i september har förlängts med 3 månader då inte alla fordringsägare svarat på ackordserbjudandet om 25 procent av totalskulden. Den största - Skatteverket som är en av Stampens största fordringsägare svarade på tisdagen att de accepterar. De berörda Stampen-bolagen har runt en halv miljard kronor i skulder till Skatteverket, men istället för den summan fick Skatteverket att ta ställning till ett erbjudande om cirka 125 miljoner. Det var det eller inget, och det är förståeligt att de tackar ja, det är trots allt skattepengar de hanterar. Det är generellt förståeligt att många tycker att det är bättre att få något än att vara principfast och statuera ett exempel och därmed riskera att stå utan några pengar alls.

Men inte alla säger ja - en frilansfotograf sa till tidningen Journalisten häromveckan att hen tackat nej för att hen inte tycker att det är ok att de som faktiskt gör tidningen (GP i det fallet) får ta pengar ur egna fickor medan de som orsakat situationen lever i lyx. Och det är väl här någonstans vi närmar oss själva kärnproblemet. För levts i lyx har det gjorts. Och detta verkar behöva påminnas om då Stampens vd Martin Alsander och styrelsens ordförande Peter Hjörne fortsätter att utmåla Stampen som ett offer för digital omställning och universums alla orättvisor, samtidigt som Alsander med smart retorik styr det till att Stampen bara är ett företag som alla andra medieföretag som kämpar för sin överlevnad. Det är inte en rättvis bild och det vet Stampen.

Företaget har misskötts och att slimma en organisation men med bibehållet innehåll som Stampen nu behöver göra brukar betalas av journalistiken. I en intervju i Journalisten gör vd:n klart att ”Vi är i samma läge som övriga mediebolag”. Men alla medieföretag har inte betalat ut närmare 1,2 miljarder i utdelningar och bonusar för att sen behöva ansöka om en av Sveriges största rekontruktioner för skulder på ungefär samma summa. En nota som vi skattebetalare delvis betalar. Situationerna går inte att jämföra och retoriken är provocerande.

Det är helt enkelt för lukrativt att vara girig och göra ett dåligt jobb i det samhälle vi har skapat. De som orsakar problemen tar sällan smällarna - det gör andra människor i organisationen som, vågar jag påstå, i 99 procent av fallen aldrig varit i närheten av en bonus i hela sina liv. Det gäller inte bara Stampen men de är ett bra och aktuellt exempel. Ledningen med före detta vd:n Tomas Brunegård och Peter Hjörne i spetsen har blivit stenrika medan flera tusen anställda nu riskerar att förlora jobbet. Det är inte okej. Jag önskar för deras och för mångfaldens skull att Stampens tidningar får leva kvar, men jag tror inte vi ska vara så naiva så vi tror att den här typen av profitering på andras bekostnad kommer försvinna med en näsbränna lite dålig press. Det finns bara ett sätt att förhindra dessa sjuka situationer och det är genom att visa att vi inte är villiga att betala för det längre.