Förhållandet mellan vinsters kapitalisering och förlusters socialisering visar på det offentliga samhällets underdånighet gentemot kapitalismen. Förhållandet visar också den rävsax som samhällets politiska makthavare har försatt sig i.

Man är numera bokstavligt talat bundet till att förse kapitalet med ekonomiskt stöd beroende på att en krisande kapitalistisk marknadsekonomi skulle kunna orsaka väldiga samhälleliga bekymmer, vid en fortsatt krisande utveckling. Samtidigt ska vi komma ihåg att den kapitalistiska krisen följer en utstakad väg mot den oundvikliga framtida kollapsen för systemet. Samhällets omplåstring av systemet förlänger visserligen fortlevnaden men den kan aldrig leda till ett läkande på sikt. Detta måste vi ha i minnet när vi iakttar samspelet mellan den rådande ekonomin och politiken.

Kapitalismen sätter agendan för hur politiken ska agera och denna agenda kräver socialisering av förluster som uppträder i ”viktiga” marknadssektorer. Finansmarknaden är en sådan viktig sektor. Vi vet att om denna sektor skulle få akuta problem då dras det övriga samhället med i fallet, om ingenting görs. Alltså kräver systemet att politiken tar beslut om att stödja kapitalets ägare på än det ena och än det andra sättet. Jag kallar detta för förlusters socialisering. Kapitaliseringen av vinsterna är däremot, som vanligt, förbehållet den privatägda marknaden. Vilket också följer den normativa, utstakade vägen.

Vi måste komma ihåg att kapitalismens primära behov är skapandet av maximal vinst åt just kapitalets ägare. Allt annat kommer i andra hand. Detta är ju själva systemets inneboende logik. Därmed ingår det i denna logik att minimera allt vad utgifter heter. Allt från löner till investeringar och skatter. I maximerandet av vinster ingår alltså, som sagt, att minimera utgiftssidan. Genom att hålla nere löner, anpassa företaget till lågkostnadssamhällen och ägna sig åt skatteplanering så innebär detta att vinstmaximeringen blir möjlig.

Konkurrensens inneboende lagar driver kapitalet till dessa och andra utgiftsminimeringar. Här ser vi återigen hur samhällets behov får ge vika inför kapitalets ständiga jakt efter högsta möjliga vinster.

Den kapitalkoncentration och växande globalisering som ju blir effekten av det rådande systemets inneboende lagar bäddar för ökande social oro, med allt vad det innebär. Klart är att den tilltagande sociala oron världen över hänger ihop med vinsters kapitalisering och förlusters socialisering.

Samhällets strukturella uppbyggnad har alltid ett syfte. Det är alltså ingenting som bara sker så där utifrån någonting självklart på förhand normativt.

Vårt samhälles grundläggande byggstenar har sin förklaring i det globala ekonomiska system som vi alla delar. Det är detta globala system som kräver ett antal grundläggande byggstenar för att över huvud taget kunna fortsätta sin ”erövring” av våra samhällen.

Och vårt globala ekonomiska system kräver en statlig överbyggnad vars främsta uppgift består av att finnas till hands när kapitalet ropar på hjälp.