Just nu pågår en förödande torka på Gotland. Torkan är ett symptom som visar på nödvändigheten av, samt svårigheten med, omställning. Kanariefåglar har tidigare använts i gruvor för att hjälpa människor att upptäcka om det fanns giftiga gaser i schakten. Gotland är i dag Sverige kanariefågel som visar hur kombinationen av klimatförändringar, storskaligt jordbruk, slösaktig modern vatteninfrastruktur och gruvbrytning innebär stora risker för samhället.

Härom veckan var jag på Gotland som en del i ett forskarmöte. Vi informerades om det nya vattenverket i Fårösund, sjön Bästeträsk och dess tillrinningsområde Ojnareskogen. Vi åkte i Linnés fotspår, drack vatten rakt ur sjön och upplevde stillheten på Ojnare myr. Tidigare kännetecknades Gotland av våtmarker, nu blir det torrare och torrare. Det beror på utdikning som del i mer storskaligt jordbruk, slösaktig modern vatteninfrastruktur, klimatförändringar orsakade bland annat av kalkindustrins stora koldioxidutsläpp och stora kalkbrott dit vattnet söker sig. Ett viktigt skäl att stoppa den storskaliga kalkbrytningen på Gotland är klimatet. På grund av kalkindustrin på Gotland har dess invånare dubbelt så höga utsläpp per person – 46 ton – som personer i något annat län i Sverige. På listan över de 30 största utsläppskällorna i Sverige finns det fem bolag inom den direkta kalkindustrin och sju bolag inom stålindustrin där kalken används. Dessa koldioxidutsläpp bidrar till högre globala medeltemperaturer.

Historien visar på svårigheten att ställa om i tid. Ta Nauru island. Det var en klassisk Söderhavsö där människorna levde gott på vad jorden, solen och vattnet gav dem. Från 1950-talet och framåt fastnade de i den så kallade resursfällan som innebar att gruvföretag grävde upp öns fosfor. Invånarna blev snabbt rika och påverkade av den västerländska kulturen började de att äta importerad mat. Efter ett tiotal år hade gruvföretagen grävt upp all fosfor och befolkningen har i dag en av världens högsta nivåer av diabetes.

Det borde vara ett självklart beslut. Regnvattnet som landar på Gotland behöver samlas upp bättre och inte slösas med. Och på norra Gotland finns faktiskt ett område som kan visa vägen. Vad kan vara bättre än det som fungerat i alla tider, nämligen våtmarker och sjöar i ett sinnrikt naturligt system som det i Ojnareskogen? För att skydda detta föredöme krävs att långsiktig överlevnad prioriteras och att tillgången till rent vatten säkerställs. Annars bryter kalkindustrin av den gren vi alla sitter på.