För någon vecka sedan var det landsbygdsriksdag på Gotland. Över 750 personer från länsbygderåden, byalag, omställningsgrupper och organisationer intresserade av landsbygdsutveckling träffades i Visby. Ett större antal internationella gäster medverkade, bland annat från Vitryssland, Tyskland, Storbritannien och Estland.

Själv modererade jag ett Café planet-seminarium. David Bennett från Omställningsnätverket, Agnes Tvinnereim från Baerekraftige liv på Landås i Norge och Ralph Böhlke från Transition network bidrog var och en med sina bitar i debatten. I Landås har Tvinnereim och hennes grupp startat matkooperativ, delningsekonomi och filmvisningar som riktar sig till alla i stadsdelen i Bergen. Omställningsarbetet ligger på en hög nivå, men tilltalar merparten av de som bor på Landås. Bland annat har man satt utmaningen att odla en procent av sin egen mat själv. Det blir ingen snabb omställning av det, men den har en oerhörd bredd.

Dagen efter besökte vi Suderbyn ekoby, där bland annat Robert Hall, president för Global ecovillage network Europe, bor och arbetar. Deras biodome och framväxande biogasanläggning är en spännande utveckling i en rustik miljö som blev en rejäl kontrast till konferensanläggningen Wisby strand. I Suderbyn bor ett tjugotal individer, de flesta är ungdomar som har ett ganska kortvarigt boende där. Det är en djup omställning, men väldigt smal.

Det fick mig att reflektera över skillnaden mellan aktivister och ”vanligt folk” och hur många fler av de senare som finns att ställa om.

Både ekobyar och aktivister har naturligtvis en viktig roll i att driva utvecklingen framåt och tänja på de normer och gränser som samhället för närvarande har satt upp för sig självt, men hur ska omställningen nå de breda lagren? Visserligen kan man köpa solpaneler på Ikea och många ”helt vanliga” hushåll går nu nästan lika långt som ekobyar när det gäller att minska det ekologiska fotavtrycket.

Kanske är det precis där vi bor med de där grannarna som kör sina bensinbilar, flyger till Thailand på semester och äter kött till varje måltid som vi måste närma oss om omställningen ska få ett genomslag.

Kanske hjälper det inte att hålla omställningskonferenser om vi utestänger majoriteten av befolkningen från gemenskapen. I min värld blir jag mer och mer övertygad om att det är i ett villakvarter i vilken småstad som helst som omställningsarbetet måste komma i gång. I den omgivning vi bor och inte med dem vi i dag kallar ”likasinnade”.

Kanske är det en välsignelse att omställningen finns i både Omställningsnätverk och i Omställning Sverige, i miljöorganisationer och studieförbund och att den har potential att bli både bred och djup samtidigt.