Ett skäl till att jag trivs så bra på boxningsklubben är att så många olika kroppar ryms där. Jag började samma år jag fyllde 50. Efter en tids uppehåll på grund av en ögonskada har jag nu återvänt.

Ålder, kön, religion, språk, bakgrunder, storlekar, klasser - inget utgör något problem. Ena dagen får jag sparra med Suleiman, 17 år och ensamkommande. Nästa gång är det Jennie, runt 40 och chef på ett vårdföretag. Ibland håller jag i uppvärmningen, nästa gång är det Amir. Vi gör något tillsammans och har de respektkoder som är inbäddade i sporten. Kroppslig integritet, jämbördighet, vänlighet. Kanske förskönar jag men det känns genuint välkomnande. Ingen pratar om att vi jobbar med mångfald eller integration - det bara sker, just där och just då. Det är nåt visst att svettas ihop, att grymta av ansträngning. Koncentrera sig i hop. Vill någon be efter träningen går det bra inne på kontoret.

Klubben är en arena för social inkludering och däri finns en politisk potential. Vi kämpar tillsammans och var och en för sig. För en ganska liten peng erbjuds allsidig och hård träning av hög teknisk kvalitet. Det finns en pragmatism i sporten som är tilltalande. För några år sedan, när jag var aktiv i klubbens styrelse, uppstod en diskussion om hijab. En av våra unga talanger var mogen för att tävla. Någon i styrelsen menade att det var en säkerhetsfråga och att slöjan kunde utgöra en risk. Talangens pappa var beredd att driva ärendet till Diskrimineringsombudsmannen. I ungefär samma veva lanserades sporthijaber. Jag fick aldrig tillfälle att följa upp talangen - men härom helgen på en klubbtävling såg jag andra talanger i hijab. Oproblematiskt. Boxande kvinnor bryter föreställningar om kön, boxande kvinnor i hijab likaså. På tävlingen träffade jag också tränare från Göteborgsregionen. Flera vittnade om att ensamkommande ungdomar allt oftare dyker upp på klubbarna. Ofta behöver de hjälp med annat utöver boxning. Klubbarna är en länk i mottagningskedjan. Intressant nog berättade en tränare i Kungälv att deras klubb inte får några föreningsbidrag. Kungälv som gärna utger sig för att vara toleransprojektets hemmahamn. Bara prat, menade tränaren.

Boxning handlar om kontrollerat våld och självförsvar. Jag förnekar inte att sporten kan ses som en bekräftelse och hyllande av destruktiva maskulinitetsnormer om kamp, tävling och aggression. Men lika mycket handlar det om mental och kroppslig styrka och balans, om kroppskännedom och integritet, om att ta för sig, om självaktning och att vilja styra sitt liv så mycket som möjligt. Boxning kan ses som en frigörande strategi, inte minst ur ett feministiskt perspektiv. För mig personligen är träningen en effektiv hjälp att att reglera känslor av frustration, vrede, sorg. Tvärtemot vad många tror ska aggression undvikas i boxning. Däremot ses explosivitet varvat med kylighet som viktigt, liksom att kunna avläsa motparten. Av princip slåss en aldrig utanför ringen. Så klart att det kan hända men i jämförelse med den våldsgenererande fotbollen är det försumbart.