Mehmet Kaplan fick kraftig press från externa kretsar när det avslöjades att han befunnit sig på samma evenemang som medlemmar från turkiska högerextrema rörelser samt att han har haft kopplingar med vissa islamistiska rörelser inom det politiska etablissemanget i Turkiet.

För att kunna analysera det legitima i kritiken mot Kaplan så måste man vara konsekvent för att undika en orättvis granskning. Kravet mot Mehmet Kaplans avgång som bostadsminister för Sverige bör då per automatik ställas medt liknande kriterier mot vilken politiker som helst som befunnit sig i kontroversiella sammanhang med tvivelaktiga värdegrunder.

Med tanke på Mehmet Kaplans avgång så måste det då klargöras att vissa politiker har kommit undan alldeles för lätt. Är det inte självklart att politiker som Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal ska få precis samma kritik och behandling med tanke på deras historia?

År 2009 så poserades Sara Skyttedal stående på ett beväpnat israeliskt stridsfordon medan Ebba Busch Thor fotades klädd i en Israel Defense Forces-tröja. Det är samma år som 1400 palestinier dödades och 50 000 palestinier fick sina hem förstörda. FN har bevis på att krigsbrott begicks från båda sidor, men betonar specifikt att krigsbrott, men även brott mot mänskliga rättigheter begicks av den israeliska armen.

Hade denna händelse innefattat en muslim som poserat med en islamistisk rörelse så hade slutsatsen förmodligen varit högst självskriven. Är det inte då berättigat att begära Ebba Busch Thor samt Sara Skyttedal att avgå från deras politiska uppdrag?

Ytterligare kritik som fördes fram mot Mehmet Kaplan var att han var islamist och hans påstådda kopplingar till islamistiska grupper i Turkiet var oacceptabla i samband med hans politiska position i Sverige. Turkiet är till grunden ett muslimskt land och på liknande vis som Kristdemokraterna anser att kristendomen ska prägla deras politik så bör det inte vara mosträvigt att en politisk organisation i Turkiet därmed har muslimska värderingar. Bedömarna som anser det vara kontroversiellt bör då alltså mena att problemet är religionen islam, inte att politiken ej är fullständigt sekulär. Accepterar man inte religiösa inslag i demokratiska partier i länder med muslimsk majoritet, så är det också omöjligt att acceptera en europeisk kristdemokrati som för en politik med kristna influenser ­– inte minst när man okunnigt slänger sig med termer som ’’islamism’’, som dessvärre i dag används för att måla in en mängd olika politiska enheter. Alltifrån Mehmet Kaplan och politiska partier, till terroristorganisationer som IS.

Det är därför viktigt att påpeka att vetenskapliga företrädare som exempelvis islamologerna Jonas Otterbeck och Leif Stenbeck, lektor respektive docent vid Lunds Universitet, menar att demokratiska islampartier inte utgör ett större hot än europeiska kristdemokrater.

Slutligen så kan vi konkludera att drevet mot Kaplan tyder på dubbla måttstockar i den politiska granskning av folkvalda politiker.