• Kuduroartisten Sacerdote från Angola medverkar i Fonko.
  • Black motion är ett känt houseband i Sydafrika.
  • Soul- och hiphopartisten Sister Fa från Senegal är en av de artister som medverkar i musikdokumentärfilmen Fonko. Sister Fa är även engagerad i kampen mot kvinnlig omskärelse.
  • Lars Lovén, Göran Hugo Olsson och Daniel Jadama har regisserat Fonko.
Fria Tidningen

Afrikas musikaliska revolution

Den nya dokumentärfilmen Fonko lyfter fram unga, engagerade och kreativa artister i Afrika och deras unika musikstilar. Och många av dem är inte bara artister. De är också aktivister som förändrar sina länder i praktiken.

Fonko började som en gemensam idé hos filmens tre regissörer, som alla har sysslat med afrikansk musik på olika sätt tidigare. I filmen, som tog fyra år att göra, reser de runt i länder som Angola, Ghana, Nigeria, Senegal och Sydafrika och träffar frispråkiga artister. Artisterna berättar om de musikstilar som dominerar musikscenen i deras länder, vad musiken betyder för dem och vad som driver dem.

– Vi ville visa vilken otroligt bra musik och vilken extremt kreativ kraft det finns i afrikanska städer i dag. Och när vi talade med artisterna kom även den politiska och sociala dimensionen naturligt, berättar Lars Lovén, en av filmens regissörer.

De kallar fenomenet för den musikaliska revolutionen – en utveckling av olika musikstilar som har skapat genrer som är unika för de olika länderna. Mycket av musiken är klubbmusik som är byggd på traditionella rytmer. Bland annat har sydafrikansk house, en ren house med afrikanska förtecken, spridit sig över Afrika. En av de mest särpräglade musikstilarna är kuduro från Angola.

– Kuduro uppstod under inbördeskriget, då allt i Angola var sönderslaget, men när människor ändå försökte göra dansmusik på gamla datorer. Kuduro brukar bäst beskrivas som en techno med afrikansk rytmik istället för den raka technorytmiken. Ovanpå det kan man lägga både både rap och house, och ibland sång. Att man skapade kuduro på gamla datorer gjorde att det blev ett väldigt speciellt ljud i musiken och det har i dag blivit ett stilideal. I dag finns det mycket pengar i musiken och man skulle kunna göra den på ett annat sätt, men man har ändå fortsatt följa det gamla stilidealet.

Men trots att varje musikstil är unik finns det också en hel del som förenar dem.

– Tidigare var mycket av populärmusiken på kolonialspråken, men det har luckrats upp nu. Nu har man börjat blanda mer, mellan språkområden och olika lokala språk. Många artister har fått en annan självsäkerhet i det egna kulturella uttrycket och man sneglar inte på musiken i väst på samma sätt som tidigare. Det hänger även ihop med den ekonomiska marknaden. I till exempel Nigeria finns det en väldigt stor marknad för musik och artisterna kan tjäna mycket pengar på att spela enbart där, säger Lars Lovén.

I den musikaliska revolutionen har även telefonbolagen spelat en viktig roll. I Afrika fungerar musikindustrin på så sätt att stora telefonbolag knyter kända artister till sig, som sedan uppträder på stora dansevents som bolagen anordnar.

– De allra flesta har mobiltelefoner, men inte alla har datorer. Många lyssnar på musik i sina telefoner och mycket av musiken har spridits genom till exempel telefonernas ringsignaler. Telefonerna har varit helt centrala för att få ut musiken i de flesta av länderna.

Filmen förs framåt av klipp från gamla, inspelade intervjuer med Fela Kuti, politisk aktivist och musikalisk ikon från Nigeria, som dog 1997. Ingen har förenat musik och politik som han gjorde, menar Lars Lovén.

– Vi ville visa upp den nya musiken och vi ville visa den i en kontext av det koloniala arvet och kampen mot det. Fela Kuti var en extremt stridbar och kontroversiell person, och samtidigt en förgrundsgestalt i afrikansk musik. Alla artister vi pratade med refererade till honom på olika sätt, även om deras musik inte är direkt influerad av hans.

Också många av dagens afrikanska artister har ett starkt socialt patos, berättar Lars Lovén. Många försöker använda sitt kändisskap för att påverka utvecklingen i samhället.

– Där förlöjligar man inte artister med ett socialt patos, något som ofta sker här. De tillåts att ta den platsen.

Han tar Senegal som exempel. Där försökte presidenten förlänga sin mandatperiod, vilket ledde till att hiphopartister startade en massprotest bland ungdomar. Protesterna ledde till att presidenten inte blev kvar på sin post – och till att den nya presidenten kände sig pressad att förkorta mandatperioden.

– Det är en helt unik utveckling, säger Lars Lovén.

Också i Burkina Faso var hiphop- och reggaeartister drivande i den proteströrelse som fick landets diktator att gå i exil efter 27 år på sin post.

– Där stod hiphopartister upp för demokrati på ett väldigt praktiskt sätt.

Fakta: 

Fonko

Premiär: 8 april på Folkets bio

Regissörer: Daniel Jadama, Göran Hugo Olsson och Lars Lovén

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Sånger som för oss samman

Stadsbibliotekets hörsal fylls på lördag av sång från olika kulturer då Kultur- och språkfestivalen arrangeras.

Göteborgs Fria

© 2025 Fria.Nu