I fredags demonstrerade tiotusentals finländare mot försämringar av löne- och semestervillkoren. Försämringarna kommer att slå hårt mot grupper som redan har det svårt. Den här politiken visar att den borgerliga finska regeringen ställer sig helt och hållet på arbetsgivarnas sida. I princip betyder det att fackets rätt att förhandla om villkoren på arbetsmarknaden avskaffas.

Orsaken till regeringens hårda tag är att Finlands ekonomi befinner sig i fritt fall med skenande budgetunderskott och en statsskuld som växer med nio miljoner kronor varje timme.

Men ingen verkar våga tala klarspråk om orsaken till detta. Inte i Finland, men knappast heller i Sverige. I svenska medier verkar ett ord vara bannlyst, när man talar om den ekonomiska krisen i Finland. Och det ordet är euro.

På andra sidan Atlanten, där europropagandan inte har något fotfäste, kan man däremot tala klarspråk. Nyligen skrev ekonomijournalisten Matt O’Brien i en artikel i Washington post:

”Finlands skolor är de bästa i världen. Dess regering hör till de minst korrumperade och landets statsskuld är bland de lägsta i de rika länderna i världen. Men trots att den ekonomiska basen är stark, är landets ekonomin inte längre stark. Finland har fastnat i sin längsta lågkonjunktur i mannaminne. Varför det? Jo, svaret heter euron.”

Om man jämför utvecklingen i Sverige och Finland finner man att bägge ländernas ekonomi växte i samma takt från 1989 till 2008. Men efter 2008 skiljer sig länderna åt. Medan Sverige återhämtar sig efter den världsomfattande finanskrisen sker inte detta i Finland.

Bägge länder är starkt exportberoende. Konkurrenskraft för industrin, inte minst skogsindustrin är beroende av valutakurserna. Om Sverige får svårt att konkurrera med sina industrivaror på världsmarknaden sjunker kronans värde tills landets produkter åter blir konkurrenskraftiga.

När Finlands ekonomi inte kan anpassa sig till förändrade konkurrensförhållanden tvingas man ta till drastiska åtgärder. Som alltid handlar det om att försämra för den arbetande befolkningen.

Medan vi i Sverige får betala lite mer för utländska varor och utlandsresor, något som knappast drabbar de fattigaste, skär man i Finland i välfärden och arbetsvillkoren, vilket drabbar de sämst ställda hårdast.

I Finland var det politikerna – inte folket – som beslöt att landet skulle gå med i euron. Finländarna fick aldrig chansen att rösta om de ville vara med i eurozonen.

Om vi hade gjort på samma sätt som Finland hade Sverige kunnat vara i samma läge som Finland i dag. Men tack vare att svenska folket var klokare än landets makthavare och politiska elit och fick möjlighet att själva välja, hamnade vi inte i euroträsket.

Det vore tacksamt om alla dessa politiker och ledarskribenter som 2003 försökte påverka svenska folket att rösta för euron, någon gång erkände hur fel de hade.

Jag jobbade hos Västerbottens folkblad som ledarskribent under valrörelsen fram till euroomröstningen. Jag minns hur Umeås dåvarande kommunalråd Lennart Holmlund propagerade för anslutning till euron med argumentet att räntorna för hans sons hus skulle bli så mycket lägre om vi gick med i eurosamarbetet. Räntan i Sverige har inte rusat upp, den är numera i nivå med de allra lägsta inom eurozonen.

Euron har inte blivit någon succé för de mindre länder som gått med, tvärtom riskerar dessa att förlora kontrollen över sin egen ekonomi. Framför allt har de nedskärningar som länderna tvingats genomföra drabbat de mest utsatta grupperna hårdast, framför allt har arbetslösheten stigit och blivit allt mer permanent för en stor grupp av ländernas medborgare.

Finland har liksom Grekland och Spanien hamnat i eurons snara. En snara som stryper landets ekonomi och driver upp arbetslösheten till rekordnivåer.

Politisk chefredaktör för Västerbottens folkblad 1998–2003