Recension


Litteratur
Allt jag inte minns
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag: Albert Bonniers förlag

  • Jonas Hassen Khemiris nya roman söker en människa bland hans vänners minnesfragment.
Fria Tidningen

Minnesbilder som skapar liv

Jonas
Hassen
Khemiri är tillbaka med en bok om minnet och att återskapa historien.

Minnet är förrädiskt; kanske är de klart lysande minnesbilderna endast skenbilder och skärvor som sammanfogats i ett försök att skapa en helhet. William Maxwell skriver i sin metafiktiva självbiografi So Long, See You Tomorrow att det är författaren som ofta ges uppgiften att foga ihop våra minnesskärvor och skapa en helhet av dessa, allt för att ge oss våra berättelser.

Det är just minnet som står i centrum i Jonas Hassen Khemiris nya bok Allt jag inte minns, som handlar om den unge Samuel som efter sin död lever kvar i de nära vännernas minnen. Går det verkligen att lita på dessa minnen, och vad går att utläsa ur det som ingen minns?

En namnlös författare försöker pussla ihop bilden av en död människas liv genom att intervjua ett antal personer som stod denne nära. Författarens uppsåt är inledningsvis oklart, och klargörs först i slutet av boken. Innan dess bygger Jonas Hassen Khemiri en komplex väv av röster som alla ger sina bilder av det som hände fram till den ödesdigra dagen 2012 då Samuel körde sin bil rakt in i ett träd. I centrum står Samuels vänner Vandad, Pantern och flickvännen Laide.

Jonas Hassen Khemiri hör inte till de författare som är ute efter att skapa en sammanhängande historia med ett entydigt och förenklat budskap. Tvärtom är han en krävande författare som arbetar med flera olika nivåer i berättandet.

I Allt jag inte minns är berättandet uppdelat i korta episoder där de olika personernas minnesbilder varvas med varandra. Innan man som läsare avkodat berättarstrukturen är det något krångligt att hålla reda på de olika rösterna, men efter ett tag sugs man in i väven av disparata röster.

Det för Jonas Hassen Khemiri typiska metaberättandet återkommer även i Allt jag inte minns. Upprepade gånger vänder sig vännerna till författaren. De har åsikter om hans tidigare böcker (igenkännliga som Khemiris) som någon inte gillar, och andra tycker är krångligt skrivna. De lämnar över sina minnesfragment till författaren med förhoppningen om att han ska skapa en ”hel” och sammanhängande berättelse.

Ett drivande element i boken är givetvis att få reda på hur Samuel dör. Varför inträffar bilolyckan, och har någon av hans vänner del i den?

Men mer intressant är hur Jonas Hassen Khemiri låter existentiella och identitetspolitiska frågeställningar växa fram ur det myllrande berättandet. Precis som i tidigare böcker utgår Khemiri från frågan: Vem har makten att definiera vem du är?

För mig för Samuel tankarna Dostojevskijs Furst Mysjkin; oförställd och naiv försöker han skapa mening och sammanhang i en samtid som präglas av egoism och cynism.

Ur utsagorna växer en bild av en ung man som inte anpassar sig efter normer; som tar hand om sin förvirrade mormor och upplåter dennes hus till papperslösa, generöst betalar hyran åt vännen Vandad, som hamnar i samtal med alla och alltid passar på att fråga vad deras definition av kärlek är.

Likt Mysjkin provocerar Samuel också med sin godhet och naivitet. I återskenet av de minnen som vännerna delar växer även bilden av dem själva fram.

Många frågor uppstår på vägen. Kan Laide inte acceptera Samuels kärlek? Är det egentligen Vandad som Samuel älskar, och utnyttjar Vandad vännens generositet? Kommer mormodern överhuvudtaget ihåg vem hennes barnbarn är? Och är Samuel en god människa? Och vilka är då onda?

Direkt efter att ha läst Allt jag inte minns känner jag att den bör läsas om. Jag tror att texten kommer att upplevas annorlunda vid en omläsning och att detta beror på hur Khemiri skapar en karaktär som växer fram genom andras beskrivning. Om man tänker sig att ett antal personer som läst Allt jag inte minns tror jag deras beskrivningar av Samuel skulle vara högst olikartade, precis som i boken.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu