Efter ett långt och skönt sommarlov med sol, bad och mycket lek är det dags för tusentals barn och ungdomar att återvända till skolbänken. Där väntar nya kunskaper och gamla vänner. Förväntningarna är säkerligen stora bland många. Dock ser verkligheten annorlunda ut för ett flertal elever med synnedsättning.

Deras förväntningar är i många fall utbytta mot farhågor över att läraren inte ska kunna inkludera dem i undervisningen i år heller, att de nya läroböckerna inte finns i ett tillgängligt format, att klassrummet är helt nytt eller att skolgården har bytt utseende.

Trots att det råder skolplikt i Sverige och att elever med synnedsättning studerar integrerat med elever utan nedsatt syn är förhållandena i skolan mycket ojämlika.

Det är få seende elever som tvingas gå till skolan med magont och en känsla av obehag då nervositeten tar överhanden eftersom risken är stor att läraren ska ha missat att man ser dåligt.

Något som ofta leder till att ens klasskompisar tycker att man är jobbig då synnedsättningen tar fokus från lektionen.

En helt vanlig dag i skolan kan bestå av många små kaos som varje dag kräver att man kan bestiga berg. Att byta klassrum är för många elever en rolig upplevelse men för den som inte ser var klassrum ”330” ligger är det en ständig kamp att hitta rätt.

När man efter mycket letande finner rätt har läraren ändå har glömt bort en. ”Oj förlåt, jag glömde visst att förstora ditt material, men kan du inte gå och kopiera själv eller be din bordsgranne läsa för dig?”.

Så här fortsätter det dag in och dag ut.

I längden leder det till minskad studielust och därmed ökar risken för att man halkar efter i undervisningen vilket på sikt försämrar förutsättningarna att ta sig fram i arbetslivet.

Det framgår med all tydlighet i FN: konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning att alla människor oavsett funktionsnedsättning ska ha rätt till en adekvat utbildning. Trots detta tvingas elever med synnedsättning i regel ta ett allt för stort ansvar för att ordna med sina läromedel vilket i värsta fall leder till att rasterna blir lidande då all tid måste gå till att lösa undervisningstekniska saker med pedagogen.

På sikt hamnar elever med synnedsättning i ett socialt utanförskap då klasskompisarna enbart ser synnedsättningen och inte personen. Det måste således vara lärarens ansvar att alla elever kan känna sig delaktiga i undervisningen.

Men allt i skolan kretsar inte enbart kring lektioner, prov och läxor, utan skolan är även en viktig plattform för social samvaro. En social plattform som många gånger är svår att vara delaktig i då tillgängligheten inte är på topp.

Rasterna har på många skolor blivit fler men tiden mer knapp vilket har bidragit till att flera elever med synnedsättning inte hinner ut innan det är dags att leta upp rätt klassrum igen.

Flera föräldrar till barn med synnedsättning vitnar om att deras barn ofrivilligt hamnar i ett socialt utanförskap då skolmiljön är konstruerad utifrån en seende norm. Det sociala umgänget med kompisar är en viktig del i att trivas i skolan då skratt och gemenskap gör det enklare att tackla motgångar.

Det är därför oroande att en målgrupp går miste om detta på grund av synnedsättningen.

I våras antog Göteborgs stad ett Program för full delaktighet. Synskadades Riksförbund Göteborg välkomnar programmet och förutsätter nu att staden tar krafttag för att ge alla elever rätt till en fullgod utbildning där möjlighet till personlig utveckling ges. Skolan är framtidens port och därmed vägen in i samhället.

Ombudsman Synskadades riksförbund Göteborg