Som mosaikkonstnär är Hanns J Scharff berömd – men innan dess gjorde han sig känd som Nazitysklands främsta förhörsledare. Hans förhörsteknik utvecklas vid Göteborgs universitet, GU, med pengar från underrättelsebyrån FBI, vilket GFT skrev om den 13 februari i år. Syftet är att tekniken ska användas i förhör med terrormisstänkta. Mot bakgrund av CIA:s oetiska metoder med inslag av tortyr ska nu förhör av amerikanska säkerhetstjänster följa konventioner om mänskliga rättigheter. FBI och psykologiska institutionen på GU har bedömt att Scharffs teknik är i linje med detta.

GU anser inte att det är något problem att forskningen bekostas av främmande makts säkerhetstjänst i kriget mot terror. Inte heller tycks Scharffs nazismkoppling vara bekymmersam. I själva verket nämns inte ordet nazism i avhandlingen Eliciting intelligence from human sources: Evaluating the Scharff-technique av Simon Oleszkiewics på psykologiska institutionen 2014. Där beskrivs Scharff neutralt som en av andra världskrigets mest framstående förhörsledare.

Scharff arbetade för Luftwaffe där han förhörde krigsfångar från de allierade styrkorna. Han beskrivs på bland annat nätforumet för krigsveteraner, Merkki.com, och nätupplagan av den amerikanska tidskriften Pacific standard, som en vänskaplig och trevlig person som aldrig använde brutalitet.

Den amerikanska förhörsledaren Matthew Alexander på FBI konstaterade i National Public Radio den 24 augusti 2009 att Sharffs metod är effektiv – den ledde bland annat till att Abu Musab al-Zarqawi, ledare för al-Qaida i Irak (nuvarande IS), dödades i en amerikansk bombattack 2006.

I boken Be all you can be, om den amerikanska piloten Ralph E Hamilton, beskrivs ett förhör som hölls av Scharff 1945. Han bjöd på konjak och månade om Hamiltons hälsa. Han berättade också att han hade varit verksam med affärer i Sydafrika och gift med en engelska. Vid ett besök i Tyskland förbjöds han att lämna landet och blev inkallad. På grund av språkkunnighet blev han ansvarig för förhören med stridspiloter från bland annat USA.

Hamilton tolkade informationen som att Scharff inte var nazist i själ och hjärta. Hamilton demonstrerar också försåtligheten med den vänliga relationsbyggande förhörsstil Scharff använde vilket ledde till att Hamilton avslöjade mer än han tänkt.

Efter kriget bjöds Scharff in till amerikanska underrättelsetjänster för att föreläsa om sin teknik och emigrerade senare till USA. Då bytte han helt bana och ägnade sig åt mosaiker fram till sin död 1992. Bland annat framhålls en mosaik av Askungesagan på Disney World i Florida.

Sammantaget framstår Scharff som en ofrivillig nazist. Men frågan jag ändå ställer mig är hur vi i dag ska förhålla oss till att en metod som framtagits för att gagna Nazityskland. Går det att döma Scharff, FBI och GU för något som skedde på 1940-talet?

Tyskland har en lag som innebär att ingen kan komma undan med ”att de bara gjort sitt jobb” under nazismen. Nyligen åtalades 93-åriga kamreren Oskar Gröning som delaktig i mordet på 300 000 människor i Auschwitz förintelseläger, en del av Auschwitz-komplexet.

Scharff jobbade inte i Auschwitz men väl i ett genomgångsläger för krigsfångar varav många placerades i arbetsläger i Auschwitz-komplexet. Han gjorde sin plikt i nazismens intresse. Hans stil bedöms som etisk men också som mycket effektiv. Därför är amerikanska säkerhets- och underrättelsetjänster intresserade. De ”förstärkta” förhör CIA sysslat med är inte bara människorättsvidriga utan också ineffektiva ur underrättelsesynpunkt.

Som jag ser det har GU två problem i den här historien. Å ena sidan verkar det vettigt att förhörsmetoder ska följa gällande konventioner om mänskliga rättigheter. Å andra sidan skönmålas Scharff genom att han nazismkoppling inte problematiseras.

Värre är dock att GU är villigt bidra till USA:s paketlösning i kriget mot terrorn. Den som sett dokumentärfilmen Citizenfour om Edward Snowden inser att förhörsverksamheten är en av beståndsdelarna i det gigantiska övervakningsnätverk USA har fångat oss i.