När jag är ute och föreläser för vårdpersonal om stress, märker jag allt som oftast att personalen inom psykiatrin lider av just det – stress. Den psykiska arbetsrelaterade belastningen för personalen handlar ofta om känslan av att inte räcka till som mänskligt stöd. På grund av att sjukvårdsorganisationerna är toppstyrda och att det alltid finns vetenskapliga riktlinjer som ska infrias går den mesta av tiden åt till rutiner och administration. Det dagliga vårdarbetet för både läkare och sjuksköterskor handlar nästan inte alls om att sitta ner och prata med patienten.

En vanlig reaktion på stress är personalens olika försvarsmekanismer mot egen ångest. När vårdpersonal, som ska agera professionellt, själva mår dåligt är det lätt att projicera egna oönskade karaktärsdrag på patienterna. Därmed uppstår situationer som kan bli kränkande för patienten. Personalens ofta maktlösa situation, att inte kunna ge patienterna mer tid på grund av egen stress, är en viktig faktor som återspeglas i alla negativa skildringar om en dåligt fungerande psykiatri.

Läkare, sjuksköterskor och andra kategorier är ofta brickor i ett större samhällsspel. Det handlar tyvärr mer om att ta politiskt korrekta beslut med hänsyn till att infria krav på medicinala konventioner respektive diagnoskriterier. Därmed får vissa patienter fel medicinsk behandling vilket i sig undanröjer möjligheten att skapa god och förtroendefull interaktion mellan personal och patient.

För att komma tillrätta med problemen: att patienter upplever sig kränkta av personalen och får fel vårdinsatser, måste de tas på mycket större allvar. Sjukvårdsledningen måste lära sig att lyssna mer på den operativa personalen. Då blir det möjligt att reducera deras arbetsrelaterade stress, något som i högsta grad skulle gagna patienterna.