I Göteborg har sju skjutningar ägt rum hittills i år, som lett till fyra personers död. Här i Biskopsgården sköts två personer ihjäl på en restaurang i mars och frågan som många ställer sig är: hur ska Göteborg få ett slut på gängvåldet? Svaret kan finnas i Nicaragua. Det menar i alla fall Abdiaziz Abdikadir, från Neutrala ungdomsföreningen, och Maria Padrón Hernández, från Emmaus Björkå, som bjöd in den nicaraguanska ungdomsledaren Briceyda Traña till Neutrala ungdomsföreningens lokaler vid Godvädersgatan.

– Det viktigaste vi gör är att organisera grannar, att vi lägger tid på det förebyggande arbetet och på samarbetet mellan invånarna och polisen, säger Briceyda Traña.

Nicaragua är ett land som sticker ut i jämförelse med många andra latinamerikanska länder. Trots att det är kontinentens näst fattigaste land, efter Haiti, är gängkriminaliteten låg.

I exempelvis El Salvador och Honduras finnas så kallade Maras, gäng med ursprung i USA. I Nicaragua finns till viss del ungdomsgäng, men de storskaliga Maras har inte lyckats få kontroll på nicaraguansk mark. Gängen i Nicaragua använder också mindre våld, skriver forskaren José Luis Rocha, en av författarna bakom boken Gangs of Nicaragua (2008), i webbtidningen Envío.

I Nicaragua utförs ungefär 14 mord per 100 000 invånare, vilket kan jämföras med 86 mord i Honduras.

En orsak till att gängen inte brett ut sig i Nicaragua ligger utom landets egen kontroll.

– En stor anledning till att gängen kom till Centralamerika i mitten av 90-talet var att Bush började utvisa papperslösa från USA. 130 000 personer utvisades från amerikanska fängelser och ungdomsanstalter till Centralamerika, berättar Maria Padrón Hernández, från Emmaus Björkå som tillsammans med den lokala organisationen Movimiento Comunal Nicaraguense driver projektet Unga bygger demokrati i Nicaragua.

Sådana utvisningar skedde inte till Nicaragua på samma sätt, och det är en förklaring till varför Maras inte kom dit på 90-talet.

Men gängen hade kunnat sprida sig till Nicaragua sedan dess, om det inte var för det förebyggande arbetet, som utgår från den oberoende organisationen Movimiento Comunal Nicaraguense, MCN. Organisationen startade 1994 och verkar lokalt i stort sett i varje mindre ort, stad och stadsdel med att organisera grannar. Bland annat ordnar man olika aktiviteter och har lokala ledare som unga kan se upp till.

– Det finns en organisationsstruktur i bostadsområdena som kan ta tag i problem där de uppstår, gräsrotsorganiseringen är en del av lösningen, säger Maria Padrón Hernández.

Briceyda Traña började vara med på organisationens aktiviteter när hon var 14 år, och nu är hon en av ledarna.

– Vi tar tillvara på energin och lusten att skapa, säger hon. Vi använder också idrott och kultur för att locka ungdomarna att komma, och sedan pratar vi om andra saker. Till exempel så spelar vi fotboll först och har en workshop om sexuell och reproduktiv hälsa efteråt. Om vi bara bjuder in till workshop så kommer ingen.

Målgruppen består dels av personer i åldrarna 18–30 år och dels åldrarna 30–38 år och några aktiviteter som organisationen håller i är sportturneringar, utflykter och muralmålning. Något som organisationen ser som viktigt är att inte stigmatisera unga.

– Vi använder inte ordet ”gäng”, att kalla någon för gängmedlem är en sorts diskriminering – det finns orsaker till att personen hamnat där. I Nicaragua pratar vi i stället om personer i ”högriskzonen”.

José Luis Rocha konstaterar i sin artikel att fattigdom inte är den enda faktorn bakom våld och brottslighet, utan att även relationen mellan stat och medborgare kan spela in. Medan polisen i andra latinamerikanska länder jobbar mer repressivt har den nicaraguanska polisen valt att jobba mer förebyggande och områdesbaserat, berättar Maria Padrón Hernández.

Relationen till polisen är något som MCN jobbar mycket med, bland annat genom att utbilda polisen i hur de kan bemöta invånarna och genom att polisen är med i positiva sammanhang, som på matlagningskurser eller för att dela ut pris vid sportevenemang.

– De unga känner sig inte hotade av polisen, konstaterar Briceyda Traña.

Det skiljer stort mot hur det är i Göteborg, konstaterar Abdiaziz Abdikadir.

– Vi vet att en del poliser gör ett väldigt bra jobb, men en del stoppar ungdomar som kanske har en annan etnisk bakgrund bara för att provocera. De ger inte de unga en chans, säger han.

Det ord som Briceyda Traña hela tiden återkommer till är ”förebyggande”. Det är så man måste jobba, menar hon. Efter dödsskjutningen i restaurangen vid Vårväderstorget påpekade flera som GFT pratade med på att åtgärderna i Göteborg kommer alldeles för sent.

– Det som sker i Göteborg nu är inget nytt. Det har pågått i 10–20 år, när man har gjort vissa stadsdelar rika, ökat klasskillnaderna, medan levnadsstandarden och hälsan i förorten blivit lägre, säger Abdiaziz Abdikadir. Samhället måste bli mer inkluderande – Biskopsgården är en del av Göteborg.

Abdiaziz Abdikadir säger att det han kommer bära med sig mest från mötet med Briceyda Traña är arbetet med att inkludera invånare.

– Det är viktigt att inkludera dem som bor i ett område för att det ska bli bättre. Ibland kommer myndigheter hit och ska visa vägen, men man måste lyssna på målgruppen istället för att presentera färdiga förslag. Det lokala engagemanget är viktigast, säger han.