På senare tid har det skjutits många skott på våra gator. Många imaginära skott har således också skjutits mot bostadsområden och stadsdelar vilka sedan länge varit svartmålade. Att bo och arbeta i dessa områden som bara visualiseras genom ord som polishelikopter, skjutvapen, gängmedlemmar och kriminalitet gör nog att många tvivlar på att någon alls skulle kunna trivas här. En skulle kunna fråga sig varför så många är bosatta på dessa platser som bara tyngs ned med negativa ord. Dessa tvivel uppmärksammade jag på riktigt först när min skol- och vardagssituation förändrades förra året. Jag började på Burgårdens gymnasium i centrala Göteborg.

Jag fick i början ofta frågan var i Göteborg jag bodde. Då jag såklart svarade att jag bodde i Biskopsgården fick jag allt som ofta höra saker som ’’Wow, är inte det läskigt?’’. Jag tog det först inte som något negativt utan skrattade istället bort det, mina vänner menar ju bara väl.

Men nu, när våldsamheterna återigen har kommit upp till ytan kryper dessa ord sig närmre inpå. De visar att det faktiskt ligger en verklig oro bakom dessa påståenden. Jag kan på ett sätt förstå mina vänners och omvärldens undran. Men för mig är Biskopsgården något mer än bara ett kriminellt tillhåll. Jag känner så mycket mer än bara rädsla när jag går hem från vagnen om kvällarna. Det Biskopsgården som mina klasskompisar tycker är läskigt, det är mitt hem, här har jag växt upp och lekt på gatorna som barn.

Jag om någon vet hur det är att bo här och resten av Sverige ser bara medias bild, vilken såklart skapar större rubriker än de vardagliga positiva händelserna som jag omges av. Jag går inte ut på ett minfält på väg till skolan som vissa vill tro. Nej, jag vaknar upp och går ut till en fin stadsdel med fina människor som för det mesta lever normala liv på ett inte så märkvärdigt ställe. Det är människorna och gemenskapen mellan invånarna som gör Biskopsgården så speciellt på ett underbart sätt. Just därför blir jag frustrerad när det positiva får ge vika för det negativa i mediabilden som skapar det Biskopsgården som resten av samhället ser med oroade ögon på.

Det som borde uppmärksammas är det långsiktiga arbete som görs för att förhindra att det som inte får hända faktiskt inte heller händer. De fritidsledare som lägger ner sin själ i sina arbeten, de manifestationer som anordnas och de nattvandrare som gör gatorna tryggare om nätterna. Att belysa Biskopsgården på ovan nämnda sätt är att kasta nedvärderande ögon mot allt detta. Det är inte nog med att vi redan har ett stigma att jobba med. Samtidigt som mediernas glåpord eskalerar skrivs också historien om områden som Biskopsgården och stigmatiseringen ristas in i människorna som trodde att de haft en fin barndom här. Det är viktigt att vi själva börjar reagera på hur rubrikerna rörande Biskopsgården bestäms. Det negativa går att vända till något positivt. Vad blir annars de liv värda som tagits alldeles för tidigt?