Hur olika aktörer pratar om och ser på ungdomskriminalitet skiljer sig åt och det är ett problem att socialsekreterare, polis, ungdomar och föräldrar förbi varandra.

– Man går in i debatt med inställningen att ”det är vi som har rätt”. Istället för att skärpa tonen borde man fråga sig – vad är det jag inte har förstått? säger Susanne Liljeholm Hansson vid Göteborgs universitet.

När dramatiska händelser inträffar, som upploppen i Backa 2009 eller skjutningarna som varit under 2014, skruvas argumentationen upp ytterligare.

– I skarpt läge har polisen tillsammans med media företräde till att formulera problemen och därmed också till att formulera vad som ska göras åt situationen. De har mer makt i den offentliga debatten än ungdomar och föräldrar.

I en ny avhandling har Susanne Liljeholm Hansson genom fältstudier och intervjuer med 100 personer hittat tre övergripande berättelser – tre sätt att prata om ungdomskriminalitet.

– Jag har sett att polisen och vissa boende i området pratar om att de enskilda ungdomarna i gängen har dålig karaktär och familjer som inte sätter tillräckliga gränser, att det är därför de söker sig till gäng.

Föräldrar, socialarbetare, fritidsledare och ungdomar som inte är med i gängen pratar istället om samhället utanför som grunden till kriminalitet. De menar att ojämn maktfördelning och segregation gör att ungdomar tyr sig till gäng.

– I båda förklaringarna placerar man skulden någonstans. Vems fel är det att ungdomar blir kriminella? säger Susanne Liljeholm Hansson.

Ungdomar som själva varit med i gäng, men som lämnat dem, pratar snarare om kriminalitet som ett sätt att få det som många i samhället vill ha vill ha – status, pengar och makt.

– De som dras till gäng ser sig ofta som ofta exkluderade i samhället och ser kriminalitet som enda sättet att få status och pengar, säger Susanne Liljeholm Hansson.

Något som också kom fram i avhandlingen var hur man pratade om tjejer. I så gott som alla parters berättelser beskrivs tjejer i relation till killar – som systrar, flickvänner, och medlemmar i ”tjejgäng”.

– Hela vägen är män i fokus – från killarna i gänget till en mansdominerad poliskår. Halva befolkningen glöms bort och det blir som att problemen i området inte rör tjejerna.

Alla berörda parter behöver nyansera sin bild av och hur man pratar om ungdomskriminalitet, menar Susanne Liljeholm Hansson. Genom att ta in nya perspektiv kan man också nyansera sin uppfattning om hur kriminaliteten ska kunna minska.

– Annars fortsätter uppfattningarna kämpa mot varandra om vem som har bästa lösningen. Då fortsätter man att reproducera en orättvis bild av världen där vissa grupper inte hörs – en bild som hittills visat sig öka maktskillnader mellan starkare och svagare grupper i samhället.