En god regel i all uppfostran och samlevnad är att man inte ska handla mot andra så att man skapar hat- och hämndkänslor, desperation, vanmakt. Att till exempel utsätta en människa för tortyr, misshandel och förnedring är inte bara rått och grymt. Det kan också slå tillbaka mot utövaren. När dessutom religiös fundamentalism finns med i bilden, är det risk för att en vanmäktig och desperat person blir hänsynslös både mot sig själv och andra, ja, själva livet förlorar sitt värde.

I dag blir det alltmer nödvändigt att ställa frågan: Varför har terroriströrelser som al-Qaida, al-Nusra, IS uppkommit just i vår tid? Varför agerar en del av deras jihadistkrigare så extremt grymt? Varför beger sig tusentals unga män från ett åttiotal länder till Irak och Syrien för att strida? Och varifrån har terroristgrupperna fått stöd i form av pengar och vapen?

Vi i Sverige har dessbättre sluppit utsättas för ett bombkrig. Kan vi förstå de lidanden som människor i Irak, Afghanistan och Libyen utsatts för genom Natos flygbombningar? Kan vi förstå att enbart ovissheten om var och när bomberna ska falla är nog för att injaga skräck och fasa hos en person med normal självbevarelsedrift? Troligen inte.

År 2004 inledde CIA drönarkriget i Pakistan, Somalia och Jemen. Enligt Byrån för undersökande journalistik vid City University i London har drönarkriget skördat över 3 000 offer varav hundratals barn.

Så skapar man hos människor hat- och hämndkänslor, förtvivlan, vanmakt, hänsynslöshet. Så uppkommer terroriströrelser, varav en del strider mot västvärlden, andra bekämpar konkurrerande grupper eller tidvis utnyttjas av väst. Vänner och ovänner kan skifta. Men vem förser dem med pengar och vapen?

I ett uppmärksammat tal i oktober förra året inför studenter på Harvard-universitetet kritiserade USA:s vicepresident Joe Biden Saudiarabien och Turkiet för att urskillningslöst ha givit hundratals miljoner dollar och tiotusentals ton vapen till extremistiska jihadistkrigare. Då undvek Biden att tala om USA:s stöd till syriska rebeller, ett stöd som uppges gå enbart till den moderata syriska oppositionen. I dagens läge skiftar dock de stridande organisation och lojalitet utifrån vem som för tillfället står starkast och betalar bäst. Starkast har på senare tid varit IS.

I augusti förra året uppgav Frankrikes president Hollande inför nyhetsbyrån AFP att han sänt en ny omgång vapen till syriska rebeller, som upprepade gånger erkänt att de strider sida vid sida med skolbombande, halshuggande extremister. Den franska regeringen har under hela Syrienkonflikten varit drivande i den internationella gruppen Syriens vänner, som aktivt stött det väpnade upproret.

Företrädare för den kurdiska styrkan Peshmerga, som bekämpar IS i nordligaste delen av Syrien, har utryckt önskemål om tyngre vapen från sina vänner, eftersom IS har övertagit de moderna vapen som USA lämnat efter sig i Irak.

När USA förde sitt krig mot Irak, satte man nio av IS blivande ledare i ökenfängelset Camp Bucca någon gång under åren 2003–2009. Där formade de sina extrema åsikter och vann anhängare.

Saudiarabien är som nämnts ett av de länder som försett terroristgrupper med pengar och vapen. På samma sätt som jihadistkrigare kan gå runt och byta organisation och lojalitet, så kan också vapen cirkulera genom att säljas vidare, erövras, stjälas, gömmas, hittas av nya ägare. Är det opassande att i detta sammanhang påpeka hur svenska vapen legalt hamnat i saudiska händer?

I kriget mot Libyen var Sverige ett av många västländer som deltog. Rebellgrupper fick träning och vapen av bland annat CIA. Libyen – tidigare ett av Afrikas socialt mera välmående länder – kännetecknas i dag av splittring och kaos. Ur detta kaos har terrorrörelsen Boko Haram vuxit fram och härjar nu i afrikanska länder.

Det är svårt att tro att IS, Jabhat al-Nusra och andra extremistgrupper skulle ha uppnått den styrka de har i dag utan det massiva stöd utifrån som de fått med vapenleveranser, dollar och träningsläger.