– Vi är inte här och vi är inte där – vi är förlorade i mitten. Det händer att jag upptäcker att jag har olika skor på mig. Min kropp är närvarande men inte mitt huvud, sa Leyla för ett år sedan när Skånes Fria träffade henne.

– Hälsan är mycket sämre. Jag har mardrömmar, har svårt att sova och hör röster mitt i natten, ibland vaknar jag av att jag skriker, jag tappar medvetandet och ramlar ur sängen. Det är mycket oro, säger hon när Skånes Fria träffar henne igen.

Ingenting har förändrats (se artikel här nedan). Inte heller för Deeqa som precis hade fått avslag på sin asylansökan när Skånes Fria träffade henne sist.

– Det är mycket sömnbrist. Ibland vet jag inte var jag är och går ut och hamnar mitt på vägen.

Amoon som lärt känna de båda kvinnorna är också i samma situation.

– Jag känner mig som en galning som sitter i ett fängelse utan vakter, säger hon.

Ibland kontaktar de själva myndigheterna men får samma besked gång på gång, ”det finns ingenting vi kan göra”, säger Leyla.

– Vi har ingenstans att utvisa dig till. Inget land tar emot dig, du har inga id-handlingar, inget pass. Vi kan inte överföra dig någonstans. Jag säger om ni ingenting kan göra – lämna tillbaka mig till Migrationsverket. ”Nej vårt uppdrag är att utvisa dig”, säger de – ändå har jag har ingenstans att ta vägen.

Fyra år efter att en asylsökande får ett avslagsbeslut som vunnit laga kraft preskriberas ärendet. Först då kan de söka asyl igen – och få en chans att leva på samma villkor som andra i Sverige.

– Det finns inget liv, vi bara lever. Ingenting mer. Vi har ingen bostad, ingen familj och ingen hälsa. Bara kroppen och själen är kvar. Tänk själv – hur skulle du känna dig? säger Amoon.