Debatt


Tanja Voulgaridou
  • Svenska myndigheter har alltför dåliga kunskaper om våld mot kvinnor, menar organisationer som arbetar med frågan.
Fria Tidningen

Våld mot kvinnor är en pandemi

Civilsamhället måste bryta tystnaden så att staten tar sitt ansvar, skriver Tanja Voulgaridou, UN Women Göteborg.

Ett liv utan våld är en mänsklig rättighet. En rättighet som många människor i dag inte har. Varje år dödas 20 kvinnor i Sverige av en person de har en nära relation med (BRÅ). Internationellt sett beskriver WHO våldet mot kvinnor som en pandemi. Inget samhälle är därmed fritt från våld mot kvinnor utan det är ett globalt problem, ett problem som ägs av hela världen och därför är det upp till oss alla att lösa det.

Den generella benämningen ”våld mot kvinnor” syftar till det systematiska våldet som har sitt ursprung i könsmaktstrukturen. Detta gäller inte minst prostitution och trafficking för sexuella ändamål. Våldet kan drabba alla kvinnor men vissa grupper är särskilt utsatta, som exempelvis hbtq-personer, kvinnor med missbruksproblem eller kvinnor med funktionsnedsättning. Denna särskilda utsatthet kan ha sin grund i diskriminering, osynliggörande eller att personen i fråga har ett svagt eller obefintligt socialt skyddsnät.

Samtidigt bör vi alla komma ihåg att våld i nära relationer inte bara drabbar kvinnor utan också förekommer i samkönade parrelationer där män och transpersoner blir utsatta eller där kvinnor utövar våld mot sin manliga partner. Det är viktigt att alla perspektiv av könsbaserat våld tas till hänsyn, annars kommer vi aldrig kunna förinta det.

Våldets konsekvenser är omfattande och förödande. Människor, främst kvinnor, drabbas både fysiskt och psykiskt och det underminerar den sociala tryggheten och utvecklingsmöjligheterna. Men våldet stannar inte vid att vara en privat angelägenhet utan påverkar hela samhället. Det är ett konkret hinder mot jämställdheten och demokratin då våldet hindrar människor från att ta del av sina grundläggande rättigheter.

Vi har alla en plats i kampen mot våldet. Det kan vara ett personligt ansvar i form av stöd som arbetskamrat, familjemedlem och medmänniska eller ett officiellt som att som nu i samband med Internationella dagen mot våld mot kvinnor ta ställning mot våldet. Handla för att understryka att inget våld är accepterat! Inte fysiskt våld. Inte psykiskt våld. Inte sexuellt våld. Våga bryta tystnaden!

Sverige har fått kritik från FN som menar att svenska myndigheter har alltför dåliga kunskaper om våld mot kvinnor vilket kan leda till bristfälligt bemötande av utsatta personer. Detta är i dag ett faktum. Många våldsutsatta beskriver sin misstro för rättsväsendet och rädslan av att inte bli tagen på allvar. Orimliga krav ställs ofta på offret ifråga och detta kan vara en förklaring till att endast var fjärde misshandel anmäls (BRÅ).

Carin Götblad, nationell samordnare mot våld i nära relationer, beskriver processen då en våldsutsatt söker hjälp som ”en labyrint att orientera sig genom”. Att svenska staten brister i sina skyldigheter att försvara de mänskliga rättigheterna är alltså ett faktum och vi kräver att förändring sker.

Återigen, vi måste våga bryta tystnaden och hjälpa utsatta människor att hitta styrkan att anmäla brott. En anmälan är en manifestation för individens rättigheter och samhällets skyldighet att ta varje individ och röst på största allvar. Civilsamhället måste här hjälpa rättsprocessen på traven och förändra attityderna gällande våld mot kvinnor. Vi måste förena oss och säga nej för att våldet ska kunna stoppas.

Det räcker att ni ställer er frågan: vilket samhälle vill vi ha? Ett där alla kan leva fria utan rädsla för hot och våld? Alla ni som svarar ja på frågan, ta ställning med oss i kampen för att utrota våld mot kvinnor. Framtiden är beroende av vad vi gör i dag.

Våga säga ifrån och våga säga nej. Tillsammans är vi starka.

Fakta: 

Den 25 november var det Internationella dagen mot våld mot kvinnor.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2023 Fria.Nu