Ossian Sandin

Fördjupning


Nationalismens följder
Del 3

  • ”Barn är den drivande kraften i samhället och det mest kloka vi har men det har vi inte förstått, för vi lyssnar inte på dem”, säger Majvor Massa Eriksson som till slut hamnade i Skåne på grund av sina barnbarn och sin dotter.
Skånes Fria

”Vi ansågs vara lågt begåvade”

Under uppväxten i en renskötarfamilj utanför Gällivare fick Majvor Massa Eriksson veta att ”storsvensken” var lite tokig. Ändå försökte föräldrarna ständigt vara dem till lags. Än i dag får det henne att blixtra till av ilska.

I en lägenhet i Helsingborgs södra delar bor Majvor Massa Eriksson sedan ett tiotal år tillbaka. Numera känner hon sig lika hemma här som i renskogen där hon växte upp. Men att komma till ro med uppväxtåren har tagit tid. Fem syskon fick sätta livet till, bland annat på grund av den tbc som härjade i familjen. Minnesbilder av de små vitmålade kistorna som hennes pappa snickrade ihop har förföljt henne sedan det första dödsbeskedet.

– Många bär sina trauman hela livet, de är inkapslade men kommer upp då och då. Man måste lära sig att leva med dem i personligheten.

Vintrarna var kalla och svåra på gården. Någon elektricitet fanns inte och när vattnet i brunnen tagit slut fick de smälta snö för att släcka törsten på både människor och djur. Hennes mamma gick ständigt gravid, skötte barnen och djuren i ladugården medan hennes pappa var iväg ute i renskogen. Ändå vill Majvor Massa Eriksson inte beskriva det som att de hade det fattigt. Det fanns alltid mat på bordet och tak över huvudet – men också mänsklig värme och stolthet. När hon fyllde sju skickades hon till skolan fyra mil bort. Då hade hon aldrig sett en glödlampa eller en vattentoalett. Bara några enstaka svenska ord fanns i ordförrådet.

– För att få gå på dass skulle jag säga WC, det hade farfar lärt mig. Vi samiska barn ansågs annars lågt begåvade, våra kläder var inte lika de andra och vi var alla rädda att komma till särskolan, för då var man tokig.

Vid tiden var det endast renskötande samer i fjällen som ansågs vara ”samer”, enligt den svenska lagstiftningen. Samer utan renar och de renskötande samerna i skogsområdena ansågs tillhöra den ”övriga befolkningen”. Barnen tvingades därför gå i skolor med svenska barn – där samiskan var förbjuden. Majvor Massa Eriksson fick lära sig det svenska språket genom att härma de andra barnen.

– De sa lappunge och ville inte prata med en men jag for inte illa för jag tyckte de var dummare. Kanske för att jag hemma fått höra att det var något fel i knoppen hos svenskarna, det gjorde att jag reste mig och var stolt.

Samtidigt skar det i hjärtat när hennes föräldrar kom till skolan. För att en hård lärare skulle behandla dottern väl gav de bort renstekar och hjortron. Som om de gick med ”mössan i hand”, säger hon. Och när hennes pappa som hade renar i närheten av skolhemmet kom för att hälsa på frågade han dottern om de skulle prata svenska.

– Förstår du hur fruktansvärt? Ändå hade jag färgstarka föräldrar men i den här situationen försökte de var tillags för ”storsvensken”.

Efter grundskolan begav sig Majvor Massa Eriksson till residensstaden Luleå för att arbeta som hembiträde. Genom olika brevskolor utbildade hon sig till förskollärare och efter det gick hon vidare och utbildade sig till barn- och familjeterapeut. Efter en tids arbete i Stockholm flyttade hon tillbaka till Norrland med sin man och sina barn. När gamla kollegor kom på besök fick hon ofta frågan om att få följa med i samband med att renarna skulle kalvas. Men Majvor Massa Eriksson kom med en ursäkt till varför det inte gick just då. Att hålla stockholmarna borta från renskogen var ett sätt att ge igen, säger hon.

– Jag kände att hit ska ingen komma till våra renar och min skog. Här är det jag som bestämmer. Jag straffade hela bunten, psykologer och läkare, säger hon med ett skratt.

Men bakom Majvor Massa Erikssons skratt finns ett sår. Hennes modersmål fick hon aldrig lära sig skriva och även det svenska skriftspråket blev lidande. Och då kom hon ändå lindrigt undan, säger hon. Många samiska barn fick inte möjlighet att lära sig något av språken ordentligt, då många föräldrar började prata svenska, trots att de själva inte behärskade det.

– Det är många som varken har ordentligt tal eller skriftspråk. Jag hör själv till dem.

För fyra år sedan lät hon trycka upp en självbiografisk bok om hur det var att växa upp som same i renskötarfamilj utanför Gällivare. En recensent kommenterade att det var en ömsint och rörande skildring – men att den hade tjänat på att ha språkgranskats och korrekturlästs.

– Men då hade det inte varit en samisk bok, då hade det varit en svensk bok, det är det vi hela tiden har fått höra, att vi ska vara svenskar, säger Majvor Massa Eriksson.

Perspektivet i boken är barnets. Och det är också de hon ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt. Vi måste se till att barnen mår bra för att de som vuxna ska få någorlunda god hälsa, säger hon. En viktig del av det är att värna om barnens modersmål, tycker hon.

– Språket är identitetsfrämjande och gör att vi blir både sedda och bekräftade. Skadas det påverkas vår självbevarelsedrift och i slutändan vår folkhälsa. Därför är det viktigt att de barn som kommer hit får lära sig det.

Nu är Majvor Massa Eriksson återigen aktuell med en bok. Den här gången har hon intervjuat 20 samiska barn om vad de mänskliga rättigheterna betyder för dem. Ett svar från en sexårig flicka går hon fortfarande runt och funderar över.

– Är inte det att få vara människa?

Fakta: 

Koloniserade och utsatta för rasism

Samer i Sverige har utsatts för omfattande rasism och diskriminering. År 1920 upprättade en enig riksdag det första rasbiologiska institutet i världen där det genomfördes rasbiologiska studier av bland annat samer i Sverige – deras skallar mättes och de fotograferades nakna. Fotografier som sedan ställdes ut till allmän beskådan. Institutet avskaffades först 1958.

Samer har också trängts undan av majoritetssamhällets nybyggare. Samer tvångsrekryterades även till att sköta malmtransporter och domstolar underkände deras arvsrätt till mark.

Källa: Diskrimineringsombudsmannen (DO)

Artikelserie: Nationalismens följder

Nationalstaten har gjort allt för att utplåna deras identitet som kurder, samer, hazarer eller biafraner. Men misslyckats. I en ny artikelserie undersöker Skånes Fria en av nationalismens följder: förtrycket av minoriteter.

Del 1: ”Nationalismen och religionen har gjort livet till ett helvete”
Inbördeskriget och Turkiets hårdföra assimileringspolitik mot kurderna fick Vildan Altun och Ahmed Hamed att fly hals över huvud.

Del 2: Ifeoma kämpar för ett fritt Biafra 
Ifeoma Linda Chinwuba drömmer om Biafras självständighet. Ett land de nigerianska myndigheterna gör allt för att befolkningen ska glömma.

Del 4: ”Sakta försvinner allt om oss” 
Att leva som hazar i Afghanistan är att ständigt vara utsatt för livsfara, menar Mustafa Haidar, som fått en fristad i Sverige.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Ifeoma kämpar för ett fritt Biafra

Nationalstaten har gjort allt för att utplåna deras identitet som kurder, samer, hazarer eller biafraner. Men misslyckats. I en artikelserie spårar vi personer från olika diasporor som av historiens nycker hamnat i Skåne.

Skånes Fria

© 2022 Fria.Nu