Ossian Sandin

Fördjupning


Nationalismens följder
Del 2

  • ”Kolonialismen existerar fortfarande, de vill att vi ska bli som européer. Det ligger i skolsystemet, att vi måste undervisas på engelska och lärarna måste lära ut det”, säger Ifeoma Linda Chinwuba. Till vänster överste Odumegwu Ojukwu som ledde Biafra under kriget 1967–1970.
Skånes Fria

Ifeoma kämpar för ett fritt Biafra

Tidigt på morgnarna beger sig Ifeoma Linda Chinwuba ut för att ta sig till jobbet som tidningsbärare. Samtidigt drömmer hon om Biafras självständighet. Ett land de nigerianska myndigheterna gör allt för att befolkningen ska glömma.

Med ett osäkert leende och stora ögon stirrar ett utmärglat barn med en mage uppsvälld likt en ballong mot betraktaren. Bilden är tagen under det blodiga krig som rasade under tre år mellan Nigeria och utbrytarrepubliken Biafra i de sydöstra delarna av landet.

44 år har gått sedan överste Odumegwu Ojukwu tvingades kapitulera efter att drömmen om en självständig republik förvandlats till en mardröm. Men på fjortonde våningen i ett av Malmös högsta hyreshus lever drömmen än. På Ifeoma Linda Chinwubas t-shirt är budskapet ”Freedom is our quest” inpräntat bredvid Biafras färger, grönt och rött.

– Vi jobbar hårt för att Biafra ska bli verklighet, vi har satt vår deadline till den 31 december 2015, säger hon.

Men det har inte alltid varit så. Engagemanget för Biafra kom först efter att hon för fem år sedan lämnat Nigeria och sitt bankarbete i huvudstaden Abuja. Likt många andra studenter från fattiga länder sökte hon sig till Sverige där utbildningen var gratis. En dag fick hon en länk skickad till sig via Facebook till nätradion Radio Biafra, ett klick och livet tog en ny vändning. Snart träffade hon exilbiafraner i Malmö som berättade om kriget och kampen för självständighet. Något som hade varit en omöjlighet i Nigeria. För trots att miljontals människor dog under krigsåren är det tabu att prata om. I skolan nämns det inte med ett ord, säger Ifeoma Linda Chinwuba.

– Du ser de här kläderna, jag kan inte använda dem och gå på gatorna i Nigeria. Jag skulle arresteras och torteras. Så dåligt är det. Biafraner som växer upp får inte lära sig något om sin historia.

Inte heller hennes pappa som upplevde kriget på nära håll berättade om sina upplevelser. Först under ett besök i juni fick Ifeoma Linda Chinwuba höra hans berättelse om kriget.

– Jag är trettiosex år gammal. Först nu berättar han om hur han var tvungen att kliva över kroppar för att ta sig ifrån dödandet och hur människor som stod bredvid honom plötsligt kunde falla ihop, döda, säger hon och tillägger:

– Han såg mycket.

Varför är det så viktigt att känna till vad som hänt?

– Med historien kan vi förutsäga hur morgondagen kommer att se ut. Och du kan se till att det som är i dag blir bra.

För även om hon själv inte kände till orsakerna upplevde Ifeoma Linda Chinwuba sig ständigt åsidosatt och diskriminerad i Nigeria.

– Om det inte fanns någon marginalisering skulle vi inte kämpa för Biafra alls. Men jag känner mig mer välkommen i Sverige än i Nigeria.

De sydöstra delarna är också kraftigt underutvecklade, trots att stora delar av Nigerias olja kommer just från områden som under en kort period tillhörde Biafra. Fattigdomen är svår att föreställa sig, säger Ifeoma Linda Chinwuba.

– Mödrar säljer sina barn för att de inte har råd att föda dem.

Skulden lägger hon på den förra kolonialmakten Storbritannien som med linjal och penna drog upp gränserna för det som i dag är Nigeria. Vissa grupper fick fördelar medan andra åsidosattes, menar hon. Goodluck Jonathan som blev president i maj 2010 är den första från de södra delarna.

– Tidigare har det alltid varit de i norr som styrt. När Goodluck Jonathan blev president sa de att hans regering inte skulle kunna styra. Och det är det vi ser vi nu med Boko haram. Ingenting blir bättre, det blir bara sämre.

I dag har Ifeoma Linda Chinwuba avslutat sin masterutbildning vid Imer-programmet på Malmö högskola och fått uppehållstillstånd. Men planen är inte att stanna. Varje söndag träffar hon andra exilbiafraner för att diskutera hur de kan föra den politiska kampen vidare. Drömmen är att en dag få bli en del av det biafranska samhällsbygget.

– Med min mastersexamen och mitt tidigare arbete på Central bank of Nigeria skulle jag inte dela ut tidningar. Jag gillar Sverige men jag vill att Biafra blir ännu bättre.

Är du inte rädd för att mardrömmen från kriget kommer att upprepas?

– Det kan leda till det för det är svårt att tänka sig att vi kommer få tillbaka vårt land på ett fredligt sätt. Det enda språk den nigerianska staten förstår är våld. Därför kommer fredliga medel aldrig fungera.

Men är det i så fall värt det – miljoner dog?

– Självklart är det värt det. Det finns ingen som vill något de tycker är bra utan att de kämpar för det. Bara för att biafraner kan komma att dö, betyder det inte att vi inte har rätt att begära det som tillhör oss.

Fakta: 

Biafrakriget

Kriget började den 6 juli 1967 då nigerianska trupper gick in i Biafra efter att översten Odumegwu Ojukwo utropat den självständiga republiken Biafra och slutade med kapitulation den 13 januari 1970.

Bilderna av undernärda barn har blivit till själva sinnebilden för humanitära svältkatastrofer, då mer än en miljon människor tros ha svultit ihjäl under de två år som Biafra var omringat och belägrat av de nigerianska styrkorna.

Enligt vissa uppskattningarna var det så många som tre miljoner människor som dog i kriget.

Artikelserie: Nationalismens följder

Nationalstaten har gjort allt för att utplåna deras identitet som kurder, samer, hazarer eller biafraner. Men misslyckats. I en ny artikelserie undersöker Skånes Fria en av nationalismens följder: förtrycket av minoriteter.

Del 1: ”Nationalismen och religionen har gjort livet till ett helvete”
Inbördeskriget och Turkiets hårdföra assimileringspolitik mot kurderna fick Vildan Altun och Ahmed Hamed att fly hals över huvud.

Del 3: ”Vi ansågs vara lågt begåvade”
När Majvor Massa Eriksson började skolan kunde hon bara ett par ord svenska. Samiskan hon lärt sig sedan födseln var förbjuden.

Del 4: ”Sakta försvinner allt om oss” 
Att leva som hazar i Afghanistan är att ständigt vara utsatt för livsfara, menar Mustafa Haidar, som fått en fristad i Sverige.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Vi ansågs vara lågt begåvade”

Under uppväxten i en renskötarfamilj utanför Gällivare fick Majvor Massa Eriksson veta att ”storsvensken” var lite tokig. Ändå försökte föräldrarna ständigt vara dem till lags. Än i dag får det henne att blixtra till av ilska.

Skånes Fria

© 2022 Fria.Nu