Det låter kanske radikalt eller provocerande. Det hade jag också tyckt för några år sedan. Men jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden, och kommit fram till att jag är övertygad om att det är så här. Jag tror inte att det går att vara lycklig i ett förhållande som bygger på en människa ska bete sig, känna, tycka och kunna utefter en färdig mall.

För det är precis det som binära, stereotypa könsroller går ut på. Ofta är de dualistiska, en kvinna förväntas ha en egenskaper som en man inte har och vice versa. Gemzöe skriver om genusdualism i sin bok Feminism. Till exempel om en man är rationell, är en kvinna är irrationell. Om en man är logisk, är en kvinna intuitiv. Om en man är kultur, är en kvinna natur. Om en man är subjekt, är en kvinna objekt. Och så vidare. Detta går att applicera på andra saker. Om en man är försörjande, är en kvinna omhändertagande. Om en man är bra på att klippa gräset, är en kvinna bra på att laga mat. Om en man är sexuell och kåt, är en kvinna avståndstagande och icke-kåt. Detta leder till att män och kvinnor, i sina stereotypa karaktärer, är så långt ifrån varandra som möjligt. De överlappar aldrig, de möts aldrig på mitten. Och framför allt – de anammar inga egenskaper, karaktärsdrag, intressen, åsikter eller intellektuella ämnen som anses tillhöra det (bokstavligen) ”motsatta” könet.

Detta förväntade beteendemönster och i förlängningen personlighet och livsstil hänger med in i förhållanden, som då helt plötsligt bygger på dualism och polaritet – inte medmänsklighet, förståelse, intresse, empati och glädje.

Det finns många filmatiseringar av detta som på ett ypperligt sätt visar problematiken som uppstår när man ser på sig själv och sin partner som ett färdigstöpt genus och inte en komplex medmänniska. Jag tänker på The Hours, Lost in Translation och Gone Girl. Det är därför jag älskar sådana filmer, för att de på ett subtilt sätt säger att ”här, här finns ingen lycka att hämta, den lyckan som syns är en fasad, och den fasaden kommer hålla eller krossas”. 

Men, tänker du nu. Menar du att en kvinna som gillar att laga mat och en man som gillar att klippa gräs aldrig någonsin kan vara lyckliga i ett monogamt förhållande? I stort sett, ja. Det jag menar är att jag tror inte att någon människa, någon individ, är formad exakt så som den färdiga genusmallen ser ut. Jag tror inte att det existerar så enformiga och förutsägbara människor. Det är en cynisk och naiv bild av människan att tro att den mallen passar.

Kvinnor föds inte till att magiskt vara bra på multitasking, tvättning, empati och att fixa fester. Män föds inte till att magiskt vara vd, köra bil, inte kunna gråta eller göra flera saker samtidigt. Det är inlärt, och det är osunt. Människor kan vara allt och inget, på samma gång. Alltså tror jag att de som passar in i dessa roller lärt sig att vara i den, lärt sig att trivas i den, lärt sig att vara bekväm i den. Jag tror inte att det kommer något sunt över huvud taget ur förhållanden där en man och en kvinna förväntas bete sig, intressera sig för och kunna olika saker beroende på deras kön.

Jag tror inte att de är lyckliga, och jag tror aldrig att de kommer att bli lyckliga. Det kanske låter radikalt, men det är min övertygelse. Ett sätt att bli lycklig är att slå sig ur den stereotypa rollen och på allvar börjar fundera på vad man egentligen känner, tycker, kan och vill med sitt liv.