Recension


Litteratur
Lasse Werner – en lycklig skit. Den svenska jazzens gossen Ruda
Författare: Mats Werner
Förlag: Gidlunds

  • Jazzpianisten Lasse Werner litade på uttrycket i sitt spel. Hans attityd saknas i dag, skriver Tobias Magnusson.
Fria Tidningen

Han brann för en lekfull jazz

Lasse Werner var en levande institution inom svensk jazz. Tobias Magnusson har läst en ny biografi om den lekfulla pianisten.

Jazzpianisten Lasse Werner hade ett valspråk som löd: ”Lev länge, dö ung.” Han blev bara 58 år, men hann med mycket mer än de flesta. Det blir uppenbart för alla som tar del av den nyutkomna biografin Lasse Werner – en lycklig skit, författad av yngre brodern Mats Werner.

Varje lyssning av den klassiska inspelningen Lasse Werner och hans vänner från 1967 gör mig på gott humör. Det är spirituellt och levande på ett sätt som sällan hörs i svensk jazz, varken då eller för den delen i dag. Jag tänker att det onekligen skulle behövas en ny ”gossen Ruda” i den svenska jazzen.

Vad var det då som utmärkte Werner? Jo, framför allt att han litade på uttrycket, det expressiva, i sitt spel. Vid inspelningarna gjordes sällan mer än en tagning, och om det ändå hände valde han nästan undantagslöst den första. Även om det fanns brister så ville han stå för dessa. ”Alla toner är rätt om man tror på dem”, som han själv konstaterar.

Den aktuella biografin över upptågsmakaren Lasse Werner är ganska tillrättalagd. Den berättar i kronologisk ordning om unge och välkammade Werners borgerliga uppväxt på Kungsholmen under det tidiga 40-talet och hur Werner blir alltmer radikal och nydanande i sitt konstnärliga uttryck i takt med att hårmanen och skägget växer. Vi får utförligt följa framväxten av bopens framväxt, de nya jazzklubbarna, 60-talets happeningkonst och hur Lasse Werner och hans vänner blev en levande institution inom den svenska jazzen.

Mest överraskad blir jag över hur mycket Lasse Werner arbetade med både film och teater. Från det tidiga experimenterande och happening-artade hos Pistolteatern till dockteatersamarbeten med Staffan Westerberg. Därutöver gjorde han förutom musiken även roller i Vilgot Sjömans film Lyckliga skitar och den uppmärksammade uppsättningen The connection på Stockholms stadsteater.

Det finns en hel del nörderi i boken, vilket säkert en del inbitna jazzkonnässörer uppskattar. Själv gillar jag anekdoten om när Lasse Werner saltade pianot under en konsert på Gyllene cirkeln. Jag gillar även de avsnitt som berör inspelningarna av de betydelsefulla skivorna Bombastica från 1960 (som introducerar den svenska jazzen i USA) och nämnda Lasse Werner och hans vänner. Lite sämre fungerar den omständliga utläggningen om huruvida det var sant eller en myt att Werner spelat med legendariska saxofonisten Lester Young.

Tyvärr lider boken något av att anslaget blir lite tungt. Flytet och lättheten i Lasse Werners pianospel får inte någon motsvarighet i det lite baktunga och omständliga berättandet. Mats Werner kan inte låta bli att referera eller återge varenda textrad där brodern nämnts i exempelvis dagspressen. Det blir en hel del longörer och upprepningar. Till viss del känns det som att Mats Werner svämmats över av allt material han kommit över i sitt idoga researcharbete. Helt klart skulle en kortning fått mer fart i berättandet.

Fina är de personliga kapitel där vänner som Cameron Brown, Staffan Westerberg och Ludvig Rasmusson, för att nämna några, får berätta om sin relation till vännen och musikern.

Ett citat från Thomas Millroths kapitel får avsluta: ”Lasse Werner var alltid mer eller mindre en Homo ludens på tvärs mot bindande regler, därför att hans lek var ett slags kärlek som fyllde honom. Han var fylld av lustgas.”

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2022 Fria.Nu