Valrörelsen drog igång på allvar med ett drama som kunde liknas vid filmen ”Den gode, den onde och den fule”. Även om det rådde skilda meningar om vem som var vem. När Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson bestämde sig för att besöka Vittsjö ändrade miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin genast sina planer och for till hemorten för att hålla ett alternativt möte – med draghjälp av artisten Peps Persson.

– I varje by och varje samhälle finns det olika värderingar och uppfattningar. Det Vittsjö gjort är att välkomna de flyktingar som kommit hit från krigets helveten. Det är det ena Vittsjö, sedan har vi det andra, säger Gustav Fridolin som själv sällar sig till åskådarna när Jimmie Åkesson ska tala.

– Jag hoppas han ser hur vackert Vittsjö är och hur många solidariska människor det finns här, fortsätter han.

Ett stilla duggregn letar sig genom den gråmulna eftermiddagen och väter den brunfläckiga gräsmattan när hundratalet åhörarna drar sig mot talarplatsen. Under hejarop och ett enstaka burop från publiken inleder Jimmie Åkesson sitt tal. Han talar om varför han inte är feminist, pensionärskatten och arbetslösheten – och återkom vid flera tillfällen till invandringen.

– Vi har ett land som slits isär och splittras av utanförskap, säger han.

Zacky som är nyanländ från Syrien frågar på engelska om det är tillåtet att röka. Han förstår inte talet, men han har fått berättat för sig att de som samlats inte vill ha sådana som han i landet. Sedan tre veckor bor han i flyktingboendet i byn, men har fått uppehållstillstånd och letar bostad.

– Det är hemskt, så många människor som inte vill ha oss. Vi hade inte lämnat vårt land om det inte varit för jihadisterna och kriget. Men när jag ser det här tänker jag att det kanske är bättre att hitta en annan plats.

I bakgrunden hörs Jimmie Åkesson tala om att det är bättre att hjälpa flyktingarna från Syrien på plats eller i grannländerna. Zacky frågar vad han säger när han hör namnet på hans hemland. Han skakar på huvudet.

– Vi var i Turkiet tidigare. Vi kunde inte gå ut, ibland åt vi, ibland inte. Här kan vi göra något, förbättra oss själva. Men det viktiga är att få slut på kriget, då skulle många åka tillbaka – jag är en av dem.

Några meter från Zacky står Ronny, en man i sextioårsåldern. Han är en av de som gillande lyssnat på Jimmie Åkessons tal. Att personer i publiken känt sig ovälkomna under talet kan han tänka sig.

– Det är i och för sig trist, samtidigt tycker jag att vi tar emot för många.

En timme senare förbereder vittsjöbon Peps Persson en konsert en bit därifrån tillsammans med Danne Stråhed och Lars Lindqvist. Kamerorna smattrar och marken framför terrassen som hänger ut mot sjön fylls snabbt med folk.

– Vi är olika vi som är här i dag, vi har olika erfarenheter, vi har bott här olika länge, några har inte bott här alls, några är utsocknes som har kommit hit för att de vill vara i ett Vittsjö och ett Skåne för alla, inleder Gustav Fridolin.

– Världen är stor fast nu är den mindre än den var förr, börjar Peps Persson sjunga och möts av jubel.

En stund senare tar han igen sig vid ett enkelt träbord invid sjön. Att SD är starka i byn är inget som märks till vardags säger han. Att partiet vuxit tror han beror på att ingen bryr sig om landsbygden, vilket SD förstått och slagit mynt av, säger han.

– Jordbruket har förlorat sin betydelse. Det går inte leva som mjölkbonde i de här trakterna, så landsbygden håller på att förvandlas till ett reservat för sommarturister och småföretag som inte har en chans att klara sig. Om ditt jobb hotas och du inte känner grannarna, inte vet vilka de är och var de kommer ifrån – då blir det sådana stämningar med misstänksamhet, det är det jag sjunger om i Främmande.

Kort därefter träffar Skånes Fria Tidning Zacky på terrassen där Peps Persson ska spela igen, då ler han brett.

– Att se alla de här människorna, det är en otrolig känsla. Det är fler här än det var där.