Debatt


  • Inga Thorssons (th) utredning om omställning av vapenindustrin 1984 är ett av otaliga förslag till ickevåldsförsvar men alla lämnats oprövade eftersom den politiska viljan, och det ännu viktigare politiska modet, har saknats, enligt veckans debatörer.
Stockholms Fria

Militär rustning ger varken säkerhet eller oberoende

Afghanistankriget har utkämpats i Nato-regi, det är Nato och Nato-länder som bjuds in att öva krig på de enorma övningsområdena i norra Sverige och den svenska vapenindustrin är intimt sammankopplad med Natos.

I motståndet mot en svensk anslutning till Nato har vi ett starkt stöd. Antalet förespråkare för alliansfrihet är i mätning efter mätning större än antalet Nato-anhängare. Det är ett motstånd som trots krisen i Ukraina har blivit större (SvD 14/3).

Att brott mot folkrätten oavsett om de begås av Ryssland eller USA gör världen mer osäker är de flesta överens om. Att lösningen är ett svenskt medlemskap i världens i särklass största krigsallians tror uppenbarligen bara ett fåtal.

Även om Socialdemokraterna ett tag svävat på målet är de nu överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att ett Nato-medlemskap varken är önskvärt eller aktuellt. Att tre partier med så starka rötter i fredsrörelsen står upp för den militära alliansfriheten är glädjande. Tyvärr ser vi också att ställningstagandet har en mörkare baksida.

Såväl Vänsterpartiet som Socialdemokraterna går nu ut med löften om nya miljarder till vapen och soldater. Argumentet är att militär alliansfrihet kräver en egen stark militär. Det må vara valtaktiskt rätt och en lysande triangulering, men argumentet förbiser tre viktiga aspekter.

Moderna vapen tillåter inget oberoende. De vapen som används i dag är oändligt mer tekniskt avancerade än dem som användes när den svenska neutralitetspolitiken utformades. Endast stormakterna kan i dag utveckla helt egna vapenplattformar. I Sverige är den vapenindustri som en gång byggdes upp för att skydda neutraliteten nu helt beroende av delar, kunnande och kapital från USA och Storbritannien. Satsningar på nya vapen för den svenska militären är därför synonymt med minskad alliansfrihet.

Krig måste motiveras. Även i de mest auktoritära av stater måste krig motiveras inför den egna befolkningen. Det kan ske antingen genom att måla ut den påstådda fienden som ett starkt och akut hot eller genom att hänvisa till humanitära omsorger för en förtryckt grupp i landet som ska anfallas. Ju starkare Sveriges nedrustningsambitioner och fredssträvanden är desto svårare blir det att utmåla landet som ett hot.

Alternativen har aldrig prövats. Samtidigt som 37 procent av världens forskningsresurser läggs på militären och världens sammanlagda militärbudget ligger på 1 700 miljarder dollar per år (Sipri), finns det möjliga alternativ som aldrig prövats. FN:s initiativ till miljöbrigader 1990, Inga Thorssons utredning om omställning av vapenindustrin 1984, EU-parlamentets rekommendation att inrätta en civil fredskår 1999 och otaliga förslag till ickevåldsförsvar innan och efter det har alla lämnats oprövade eftersom den politiska viljan, och det ännu viktigare politiska modet, har saknats.

Bara en vänster som tar kampen både för alliansfriheten och för nedrustningen kan leva upp till slagorden solidaritet och hållbarhet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu