Så här till första maj känns det viktigt att ta upp solidaritetsaspekten av vårt arbete. Solrosuppropet står för en tillåtande människosyn och ser individen som en värdefull tillgång för samhället – oavsett om denne är arbetsför eller ej. Alla människor har samma rätt att känna sig delaktiga och känna tillhörighet i Sverige. Om vi inte har den ståndpunkten blir det lätt annars att olika svaga grupper konkurrerar mot varandra och det är djupt beklagligt. Det är viktigt att inte hamna i fällan att låta sjuka, skadade och långtidsarbetslösa ställas mot varandra eller mot invandrare, kriminella eller andra utsatta grupper i vårt samhälle.

I tider när människor som tigger om pengar på gator och torg är föremål för diskussion om kriminalisering, är det viktigt att påminna både sig själv och andra om att det är människor som lever på nästan ingenting som riskerar att hamna i ett fruktansvärt utanförskap. I Solrosuppropet är vi vana vid att hantera just utanförskap – vi får mängder av information från utförsäkrade och fas3-deltagare som vittnar om hur det är att leva utanför gemenskapen. Det är just det man nu vill göra med tiggarna på Kungsgatan och kring Nordstan. Att bli fråntagen det enda system man har haft tillgång till är att ta ifrån en människa hennes tillvaro – fråga den som blivit utförsäkrad eller hamnat i fas 3. Skillnaden kan tyckas vara enorm, men är ändå inte så stor. Utanförskapet är detsamma även om den med aktivitetsstöd (åtminstone till en början) har tak över huvudet.

Inte heller kan vi tillåta oss att tro att en minskad invandring automatiskt skulle generera mer pengar till en allmän välfärd. Det är inte människor från krigshärjade länder som urholkar socialförsäkringen, utan jobbskatteavdragen. De boende i invandrartäta områden som Bergsjön, Angered och Tynnered ska inte göras till syndabockar för att socialförsäkringen havererat. Det är en politik som varit inriktad på en knivskarp arbetslinje som bäddat för de försämringar vi nu ser effekterna av bland sjuka och arbetslösa. Vi ska heller inte glömma att många av de sjuka och arbetslösa även har utländsk bakgrund och alltså drabbats av ett dubbelt utanförskap.

Vi kan inte heller inbilla oss att hårdare tag mot landets kriminella skulle göra det lättare för människor som går på sjukpenning, sjukersättning (sjukpension) eller aktivitetsstöd. De som hamnat på den kriminella banan är också offer i samhället. De har hamnat utanför den gängse sociala hegemonin och lever i en icke-gemenskap som vi arbetande (ja, visst finns det folk i Solrosuppropet som har ett jobb) har svårt att sätta oss in i. Ökade klyftor i samhället skapar en grogrund för olagliga handlingar och den som redan är sårbar har större risk att hamna i den typen av aktiviteter.

Att vara sjuk, skadad eller arbetslös innebär i dag att man måste kämpa för sina rättigheter. Man behöver – helt kontradiktoriskt – vara stark och klara av att slåss mot myndigheter och kanske även vårdinstanser. Det kräver mycket av både individen och det sociala nätverket runtomkring. Men ingenting blir bättre av att vi försöker hitta syndabockar bland tiggare, invandrare eller de individer som stått för skottlossningen i Biskopsgården. Alla är offer för en hårdnande samhällsstruktur där man lätt knuffas ut i intet vid minsta felsteg, fel etnicitet, sjukdom, olycka eller brist på arbete. Vi behöver få våra makthavare att inse att det finns en stor grupp i utanförskap i dag som inget hellre vill än att få tillhöra samhället. Men som hindras av diverse synliga och osynliga strukturer. Låt oss synliggöra. Låt oss förändra.