Trettionde november av Andrés Brink Pinto och Johan Pries är en berättelse om motstånd, antifascism och kampen om stadsrummet. Diverse nationella och nazistiska grupper har av olika anledningar högtidlighållit Karl den XII:s dödsdag den 30 november i Lund. Det har i vissa fall resulterat i mycket dramatiska scener som barrikaderandet och blockaden av nazisternas marschväg 1991 eller de flera timmar långa kravallerna och upploppen som kantade det nazistiska fackeltåget 2008.

Boken sammanställer historien om vad som hände under 30 november i Lund mellan 1985 och 2008. Tyngdpunkten ligger i detaljerade beskrivningar av händelseförlopp under de - med skiftande former - många demonstrationer, blockader, fackeltåg och manifestationer som har kantat stadskärnan den 30 november under denna tidsperiod. Författarna och lundahistorikerna Andrés Brink Pinto och Johan Pries skildrar alltså främst det som hände på gatan. Berättelser från både antifascistiska aktivister och poliser har kombinerats med rapportering från såväl lokala tidningar som rörelseinterna medier från båda sidor kravallstaketen och utdrag ur polisens arkiv. Läsaren tas således med på en i stunder riktigt spännande och fartfylld resa genom batongslag, barrikadbyggande och stenkastning.

Men boken är mycket mer än det. Framför allt är det oerhört engagerande att läsa om man själv är eller har varit aktiv inom den utomparlamentariska vänstern i Sverige under de senaste decennierna. Även om undertecknad själv inte har varit på plats i Lund under 30 november så väcks många andra fina minnen och känslor från liknande händelser till liv. Det är också viktigt att tillägga att även om fokus ligger på det som hände på gatan så berör också boken flera skalor. Läsaren får både en inblick i den autonoma vänsterns intåg och etablering i Sverige och utvecklingen av polisens strategier för att hantera demonstrationer och större folksamlingar. Trettionde november är därför starkt rekommenderad läsning för dagens såväl som morgondagens aktivister.

Marx samhällsteori och kanske framför allt hans kritik av den politiska ekonomin är något som har inspirerat sociala rörelser, akademiker och gemene hen sedan slutet av 1800-talet. Per Månsson lyckas i sin bok Karl Marx – en introduktion med att beröra ett flertal delar ur Marx filosofi utan att samtidigt bli ytlig. Bokens tacksamhet ligger i det faktum att en inte behöver en marxistisk skolning för att förstå de resonemangen om Marxs filosofi som Månson presenterar. Språket är lättillgängligt och boken är ingen tegelsten.

Boken innehåller bland annat det idéhistoriska sammanhang som Marx verkade i samt en kort återgivning av hans liv. Månsson återger också Marx materialistiska historiesyn som fokuserar på de materiella konflikterna mellan klasser.

Kapitlet om ”det borgerliga samhällets rörelselagar” är det mest givande för den som är nyfiken på de olika kristeorierna som ryms inom marxismen. Här förklaras begrepp som överproduktion och kapitlet rymmer också en enkel återgivning av det något mytomspunna ”profitkvotens fallande tendens”. Att vår livskvalitet som lönearbetare försämras känner vi av genom våra dagliga liv. För den som undrar varför detta sker är ”Karl Marx – en introduktion” en given start.

Skulden av Kajsa Ekis Ekman var en av de mest efterlängtade böckerna inom de sociala rörelserna 2013. Efter att ha blivit matade med myter från borgerlig media behövdes verkligen en bok som motbevisade lögnerna. Det gör Ekis Ekman, och det med råge.

Boken skrevs mellan 2011 och 2013 och vi får med följa utvecklingen i det grekiska samhället.

Ekis Ekman tar oss med hem till vanliga greker där vi får följa deras hopp och missmod mellan demonstrationer och kravaller. Från den starkaste revolutionära hoppfylldheten till den mörkaste uppgivenheten. Samtidigt beskriver hon hur trojkan (IMF, EU, EMU) på olika sätt har hotat den grekiska staten och det grekiska folket att tvingas gå med på sparprogrammen. Ekis Ekman lyckas på ett förunderligt sätt kombinera de personliga porträtten med en genomgång av Greklands historia. Vi får lära oss om sambanden mellan kraschen på den amerikanska bostadsmarknaden 2018 och Greklands ekonomi. Genom Ekis Ekmans fantastiskt pedagogiska och flytande språk kan en läsare utan kunskap om nationalekonomisk teori lätt häng med i de olika svängarna. Boken är överlag mycket gripande och mycket lärorik.

Av kött och blod är något så ovanligt som en modern arbetarroman, med deckarinslag. Boken kretsar kring ett antal personer som arbetar i ett restaurangkök i Malmö. Berättelsens drivkraft utgörs av deras intensifierade kamp mot restaurangledningens cyniska jakt på ytterligare vinst. Henrik Johansson har själv lång erfarenhet av arbete inom branschen vilket syns tydligt i de varma personskildringarna och den utmärkta återgivningen av vardagsbestyren i köket.

Romanen har fått mycket goda omdömen, med all rätt. Johansson har dock själv uttryckt förvåning över att bokens – med samtidsdebattens mått mätt – tämligen radikala budskap om att rätten att leda och fördela andra människors arbete resulterar i vanstyre inte ifrågasätts. Kanske är det så att skönlitteraturen har en annan förmåga att klä av verkligheten och de konflikter som genomsyrar det kapitalistiska samhället. Vi kan bara hoppas att fler med riktiga erfarenheter av att sälja sin arbetskraft tar upp pennan och följer Johanssons exempel.

Hur man botar en feminist av Nanna Johansson:

Tänk dig en helt vanlig feminist i sina bästa dar. Hon gillar My little pony, socialism och diverse skapande. Hon påminner lite om ett lillgammalt, politiskt korrekt barn. Fast tvärtom. Hon sitter, liksom många av oss andra, mycket vid datorn om dagarna. Kollar facebook, dejtingsidor, söker jobb och kollar av internet i allmänhet. Sedan går alla intryck in igenom denna persons briljanta hjärna, pyntas med pastellfärger, stjärthakor och ett rent skärt hat gentemot högern. Därefter trycks alltsammans i ett seriealbum som namnges Hur man botar en feminist.

Serietecknaren heter Nanna Johansson och är en av de som gav den politiska satiren utrymme i dagens seriekultur. Albumet kom ut hösten 2013, men är minst lika aktuellt under valåret 2014.

Maria Sveland, journalist och författare, drar i boken Hatet paralleller mellan hatet mot feminister och den växande islamofobin i en artikelserie i DN år 2012. Hon skriver om mäns rädsla att förlora sina privilegier. Det är uppenbarligen en öm tå, för de hot som tidigare ramlat in sporadiskt intensifieras, kommer i tätare strömmar och skildrar allt grövre våldsfantasier. Och där tar Sveland sitt avstamp. Hatet placerar den aggressiva antifeminismen i en historisk kontext, från häxbränningar till våldtäktshot på flashback forum, och granskar förhållandet mellan rasism och kvinnohat. Det är samtidigt en kartläggning av den utsatthet som offentliga kvinnor i allmänhet, och feminister i synnerhet, lever under. Är debattklimatet rimligt eller urspårat? Och vad är det som skrämmer så oerhört med kvinnors organisering?