”De har att valt att göra vår stad till en krigsskådeplats”
Frilansjournalisten Johanna Linder är en av initiativtagarna till utomhusgudstjänsten i Sofiakyrkan och en ickevålds-aktion i Jönköping på första maj. Hon skriver för LFT om förberedelserna inför demonstrationerna och om kampen mot rasismen inom oss, som bara har börjat.
Vi träffas i en källarlokal på en folkhögskola i Jönköping. Där ute skiner vårsolen och körsbärsträden har precis slagit ut i blom. De flesta av oss känner inte varandra. Vi är i åldrarna 19 till 70 år och har helt olika bakgrunder. En nybliven sexbarnsmamma, en konstnär, en festivalarrangör, en student, en historielärare, en långtidssjukskriven, en säljchef.
Där ute blommar körsbärsträden men här inne tränar vi oss i civil olydnad och ickevåld. Vi testar tekniker för att isolera provokatörer och skydda motdemonstranter från batongslag med våra egna kroppar. Vi övar oss i att välkomna poliser till en befriad plats och diskuterar vikten av kontaktpersoner om (eller kanske snarare när) någon av oss blir gripen. Vår kursledare har tränat fredsaktivister i länder som Egypten och Irak. Han har varit på Tahrirtorget och i Gaza.
Men vi bor i Jönköping, i Sverige. Här pågår inget krig. Hur i hela friden hamnade vi här?
Svaret är, att vi är där vi är för att några andra har valt att göra vår stad till en krigsskådeplats den första maj. Några andra har valt att förpesta luften vi andas med hat och hot. Några andra har valt att bilda en motståndsrörelse mot vårt fria, öppna och queera samhälle. Några andra har valt att rusta sig med sköldar, hjälmar och hästar. Visa muskler, styrka och vapen.
Inte vi. Vi har bara varandra.
Länge var jag upptagen med tankar om att vi måste vara många. Att om vår aktion ska lyckas, krävs det att fler ansluter sig. Och när jag sa ”lyckas” menade jag att vi skulle stoppa den våldsamma proteströrelsen mot vårt öppna samhälle vid stadsporten. ”De skall icke passera.” Hur ska vi bära oss åt? Hur stoppar man bäst en polishäst? Handklapp? Blockera vägen med höskrindor och ensilagebalar som i Frankrike? Andra grupper är upptagna med tankar på hur de ska undvika att bli identifierade och gripna av polisen. De skapar anonyma Facebook-grupper och tänker ut kreativa sätt att maskera sig på. Det sker sakta och obemärkt, men en fredlig motdemonstration urartar snabbt till en orgie i våld.
När jag tänkte om och började resonera i termer av sårbarhet istället för försvar, förändrades också min syn på vad som är ett misslyckande. Det är bra att vi inte är många. När man är många får inte alla komma till tals. När man är många blir det svårt att utöva direkt demokrati. När man är många sätts samspel och tillit på spel. Vår lilla grupp är alldeles lagom stor. Vår lilla grupp består av personer med olika kön, nationalitet och sexuell läggning. I vår lilla grupp kan vi ha omsorg om varandra och samtidigt ha blicken riktad utåt, mot våra medmänniskor. Och vad är egentligen att ”lyckas”? Om vi blir misshandlade eller gripna när vi lever och praktiserar den fredliga och öppna värld vi tror på, är det verkligen vi som har misslyckats då? Eller är det våldet och statsmakten som har gjort det?
Jag fylls av hopp och tillförsikt och promenerar lycklig genom en stad där var och varannan människa på lokaltidningens initiativ prytt sig med en ”Alla får plats”-knapp. Men när jag kommer fram till klubben, som i vanliga fall är knökfull med folk, förväntansfulla inför kvällens gig, inser jag att det är något som inte stämmer. Det är lönehelg och om bara några minuter ska svensk hiphops starkast lysande stjärna just nu, Linda Pira, kliva på scenen – och det är nästan ingen här?
I samma stad, i staden där ”Alla får plats” har folk valt att gå på en Bruce Springsteen-coverkonsert istället. En rasifierad kvinnlig artist från förorten? Nej tack.
Och jag gråter så mascaran rinner. Jag gråter över rasismen och jag gråter över kvinnohatet. Och jag inser att hur lyckad vår planerade lilla olydnadsaktion än blir och hur många som än väljer att komma på den stora ekumeniska utomhusgudstjänsten vid Sofiakyrkan den första maj, så har vi inte lyckats med någonting. Kampen mot rasismen inom oss har bara börjat.
Johanna Linder är bland annat programledare i P4:s Karlavagnen.