Fotbollssupportrar mot homofobi har som mål att besöka alla klubbar i Allsvenskan och Superettan. GFT är på plats när de, inbjudna av Gais och supporterföreningen Gårdakvarnen, är på Gamla Ullevi tillsammans med Mats-Ola Borglund. Under 1980- och 90-talen spelade han i IFK Holmsund och division 1 laget-Norrby IK. Det senare var också laget han spelade i när han kom ut som homosexuell. Han hade då flyttat från barndomsbyn Obbola i Västerbotten till Borås för att jobba med att bygga hemsidor och nyligen blivit sambo.

– Jag försökte alltid styra diskussionen så att jag kunde svara ”sambon kommer inte i dag. Nej, sambon behöver inga fribiljetter för sambon ser inte så mycket på fotboll.” Jag ville inte ljuga.

Men en kväll på krogen köpte en lagkamrat fyra öl och drog med sig Mats-Ola Borglund till ett bord långt in i lokalen. Det här blir ett långt samtal, tänkte han nervöst. Lagkamraten hade märkt att det var något han höll hemligt men hade svårt att få fram.

– Jag tittade honom i ögonen och sa ’jag tror att jag vet vart du är på väg men ska du ha ett svar på den frågan måste du fråga rakt ut och ärligt.’ Till slut gjorde han det och då sa jag ’ja, jag är bög’. Jag fick en så jävla go kram.

Även de andra i laget fick snart veta hans hemlighet och Mats-Ola Borglund poängterar hur fantastiska lagkamraterna var. Men fotbollssupportrar mot homofobis arbete handlar inte främst om vad som händer på planen och i omklädningsrumLimet, utan om läktaren. Showan Shattak är en av initiativtagarna till gruppen och han säger att även om läktarna inte har några stora problem med homofobi, speglar de hur det ser ut i samhället i övrigt.

– Det finns en illusion av vad som är manligt och hur man ska agera för att vara med i den anonyma, kollektiva massan som finns på en läktare.

Homofobiska ramsor från supportrarna har blivit ovanligare men jargongen och attityden är fortfarande ett problem.

– Om vi kan bilda ett mer inkluderande klimat på läktaren kan vi öka publiksiffrorna, säger Showan Shattak.

Mats-Ola Borglund håller med om att supporterföreningarna har del i ansvaret, men framhåller också föreningslivets ansvar.

– Vi måste börja tidigt, när spelarna är sju, åtta, nio år.

Precis som vid OS och VM i Ryssland, förekommer små symboler för att lyfta allas lika värde inom fotbollen. Showan Shattak berättar om spelare i England med regnbågsfärgade skosnören och om målvakten i det tyska laget St. Pauli som satte ett regnbågsklistermärke på sin handske. Men det är nu, drygt ett decennium in på 2000-talet. Mats-Ola Borglunds verklighet under 1980- och 90-talet såg annorlunda ut.

– Det var ganska precis i tiden för när Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utspelar sig. Det går inte ens att jämföra med i dag.

Det var så pass svårt för Mats-Ola att vara öppen i Obbola att han ibland flög till Stockholm efter lördagsmatcherna för att träffa andra homosexuella.

– Jag var tvungen att hamna i en omgivning där jag kände mig hemma. Att bara få vara.

Mats-Ola Borglund hyllar Anton Hysén och hans beslut att komma ut offentligt. Själv var han inte beredd att bli någon mediefigur och berättade för första gången om sitt liv i en intervju för några år sedan. Men när fotbollssupportrar mot homofobi kontaktade honom och bad honom vara med och föreläsa kände han att det var rätt.

– Mina lagkamrater har ställt sig bakom mig till 100 procent och stöttat mig stenhårt. Det här är mitt sätt att betala tillbaka till dem.