I Danmark, på mitt barns dagis, står en pappa till en av min sons kamrater och kallar våra barn för ”prinsessor”. Pojkarna protesterar, de är inte alls prinsessor, de leker ju något helt annat. Pappan envisas, jodå, visst är de små prinsessor. Pojkarna protesterar ännu högre. Vissa av dem för att de på intet vis vill bli förknippade med flickor, andra för att de helt enkelt inte blir respekterade i sin lek. Kanske tycker pappan att det är roligt. Att reta dem med att de skulle vara prinsessor fast de protesterar.

Men bredvid sitter flickorna, som ofta är prinsessor, och får höra att det som de gillar att leka att de är, är något man kan reta pojkar med. Och bredvid sitter även pappans yngsta son. Han som hälften av dagarna möter oss nere i garderoben iklädd de allra finaste prinsessklänningar.

Jag förstår ingenting.

På Facebook, i chatten, gråter en av mina vänner över att en av hens andra vänner uttryckt en så djup oförståelse över de som inte identifierar sig som sitt kön att hen aldrig kommer våga komma ut som icke-cis inför denna vän.

Just nu, i början av sin process från det ena godkända könet men inte nödvändigtvis till det andra, är könsneutrala pronomen en lisa för henom att kunna använda, speciellt online. En frizon från tvåkönsmodellen, i vilken hen inte känner sig hemma.

Samtidigt, på svensk public service-tv, låter Belinda Olsson ”hen” bli ett exempel på hur feminismen urartat.

Jag förstår ingenting.

Genusdagis är ett socialt experiment, hävdar motståndarna, som om dagens dikotoma uppdelning i två sociala kön där flickor gör en sak och pojkar gör en annan inte vore en konstruktion. Barn behöver en könsidentitet, säger de, och pressar sina stereotypa föreställningar ner i halsen på sagda barn.

Men jag önskar att mitt barn gick på ett genusdagis. Då hade han inte haft kamrater vars föräldrar tycker det är lämpligt att stå mitt på förskolan, inför de andra barnen, och reta sin egen son med att han skulle vara en prinsessa, trots att hans andra son leker att han är just det hela tiden. Jag önskar att min väns vän hade gått på genusdagis. Då kanske hen inte hade haft så svårt att förstå att detta med könsidentitet inte är något man som cis-person kan sitta och raljera över.

Och jag önskar att min vän hade fått gå på genusdagis. För då hade hen kanske inte behövt bli över 30 år innan hen vågade börja acceptera att den könsroll hen blivit tilldelad sedan födseln inte är en som hen måste förhålla sig till, på grund av sitt fysiska kön.

Men det är feminismen som har gått för långt? Jag förstår ingenting.