Kolingsborg, som ritades av funktionalisten Artur von Schmalensee, inrymde ursprungligen bland annat Hamnkontoret och Hamnarbetarfackföreningen. Från 1970-talet och framåt har den dock främst innehaft positionen som en av stadens mest anrika nöjesetablissemang.

Lennart Aspinge drev Kolingsborg mellan 1987 och 2008. Här pågick då allt från bingo och tedans till konserter och S&M-klubbar.

– Innan jag började var det Nordens största ungdomsverksamhet med Bobbadilla på 1970-talet, berättar Lennart Aspinge. Då var det alkoholfritt, sen fick jag tillstånd när jag körde igång. Det fanns en viss prägel från början, jag kom ju in via bingon, sen tog jag över festvåningen och då tog man det som bjöds, de som ville hyra in sig. Och det ena gav det andra.

Bland de återkommande klubbarna fanns syntbaserade Tech Noir, 80's och 90's, indieklubben Vänner och bekanta, Dekadance och lesbiska G och Bitch girl club. De senaste åren har Kolingsborg varit hem för de populära gayklubbarna Paradise och Garage som drivits av lokalens senaste och sista hyresgäst, Kent ”Bernhard” Bernhardsson.

– Kolingsborg var unik för den historia som sitter i väggarna, säger han. Att det har gått från att vara arbetsförmedling för hamnarbetarna till att bli nattklubb.

En klubb som enligt arrangören Birgitta Jakobsson ”skapade lesbisk historia” är Bitch girl club, som höll till på Kolingsborg från 1994 och ett drygt decennium framåt.

– Jag ville ha en klubb för alla åldrar och typer, säger Birgitta Jakobsson. Allt var väldigt nischat då och jag ville att alla skulle kunna samsas under samma tak. Med tjejklubbarna var det så att de oftast inte levde så länge, jag hade kontrakt på några månader och trodde väl att det skulle bli det. Men det kom ju tusen tjejer per kväll under sex års tid. Det tog andan ur en lite. Det var där allt hände, det var viktiga år för den lesbiska klubbvärlden.

Lika mycket som Kolingsborg haft livfulla gayklubbar har det varit syntmusikens näste. Bakom Tech Noir och den även långlivade 80's står Leif Wademark. Han försökte med sin bror hålla liv i den då borttynande syntscenen genom att köra klubbar på olika mindre ställen i stan från mitten av 1990-talet. Men vinden vände och folk strömmade till, och snart var Kolingsborg den enda lokal som var rymlig nog.

– Det blev en explosion, konstaterar Leif Wademark. Folk köade från klockan sju till vi öppnade vid nio. Det kom ofta runt 400 gäster.

Just kön i Gula gången hör till hans starkaste minnen från åren på Kolingsborg.

– Det fanns inte motstycke i Stockholms klubbliv. Folk var glada, det var fest i kön.

Vad var så speciellt med Kolingsborg som lokal?

– Från syntpublikens perspektiv så sitter det ju magi i väggarna, de som inte varit med på 1980-talet kunde drömma sig tillbaka. Det är en magisk lokal för just vår subkultur, säger Wademark.

Lokalen hade också många praktiska fördelar, vilket Lennart Aspinge påpekar:

– Den hade ju sin charm då den var oval. De som hyrde trivdes med scenen och discobåset, ljudet gick runt på grund av lokalens utformning, det var bra akustik. Det var inte så stort dansgolv, men det gav en närhetskänsla till scenen. Och det var en lite tuffare miljö, inga kristallkronor, men det var ju medvetet. Och läget är Stockholms bästa, även om Gula gången inte är den roligaste. Framför allt störde man inga grannar. Vi körde ju så det skallrade i väggarna, man kunde få ett rackarns drag.

Hur känns det nu?

– Jag var där i dag. Det är med visst vemod, och samtidigt måste något göras åt Gula gången och hela miljön. Men det är synd att kasta sig över Kolingsborg medan resten av Slussen kommer att stå kvar i väntan på politiska beslut.

Även Leif Wademark har återvänt till brottsplatsen.

– Jag var där bara för någon dag sen och man blir lite deprimerad när man ser hur snabbt en lokal töms, det är bara ett skal kvar. Men man kanske kan hitta något positivt i det, att man hittar andra lokaler och andra möjligheter. Man tvingas till variation, annars är det lätt att det man kör på i samma hjulspår, det blir tradigt. Vi hade sista Tech Noir på Kolingsborg på annandagen och det var fantastiskt, det bästa på väldigt länge. Klubben pånyttföddes. Nu ska vi köra på Göta källare, och det känns bra, även om det inte går att jämföra med Kolingsborg.