Bland Sveriges ungdomar känner 80 procent klimatångest, enligt en undersökning gjord på uppdrag av WWF. Det är bra att vi svenska ungdomar bryr oss om vår generations ödesfråga. Men att så många av oss är oroliga och känner hopplöshet är ett tydligt tecken på att det saknas tilltro till politikernas handlingskraft i klimatfrågor. Unga har fog för denna brist på tilltro. Vi i Fältbiologerna menar att det sedan länge är dags att jämna ut ansvaret mellan individer och de statliga institutionerna.

Det är svårt att vara hoppfull om klimatet när allt vi får är tomma löften. Sveriges regering skryter gärna med de miljömål som har satts upp. I dag ser dock klimatmålet inte ut att uppnås till 2020. Flera statliga myndigheter som arbetar med att granska arbetet riktar skarp kritik mot regeringen och menar att deras insatser är otillräckliga. Riksrevisionen, som har till uppgift att granska regeringens arbete, menar att åtgärderna är för få och de som finns är ineffektiva.

Naturvårdsverket rapporterar att Sverige måste minska utsläppen av växthusgaser till mindre än en tredjedel av dagens nivåer. När regeringen påstår att Sveriges utsläpp har minskat räknar de enbart med de utsläpp som sker inom Sveriges gränser. Globala utsläpp till följd av svensk konsumtion räknas alltså inte. Med vetskapen eller bara föraningen om detta, är det då konstigt att vi unga tappar hoppet?

Medvetenheten om klimathotet är stor hos svenskarna, och särskilt bland oss unga. Viljan till förändring finns. Ändå ser vi att problemet förvärras snarare än förbättras. Endast en liten del av maten som säljs är ekologisk. Svenskar har aldrig ätit så mycket kött som i dag, trots vetskapen om det enorma energislöseri som köttkonsumtion innebär. Helt uppenbart krävs det fler och andra åtgärder än information för att nå resultat. Vi behöver konkreta, politiska åtgärder. Genom att ständigt betona konsumentmakten läggs allt ansvar på våra unga axlar. Detta menar vi är en orsak till klimatångesten bland landets ungdomar, bland våra vänner. Varje lampa som står tänd, varje tidning som inte källsorteras och varje frukt som inte är ekologisk ger skuldkänslor. Politikernas passivitet lägger över bördan på oss och får oss unga att må dåligt.

För många unga är årets val det allra första. Det är genom valet av politiker som vår största möjlighet och plikt att påverka ligger. Men vad har vi egentligen för val? Socialdemokraterna skriver i sitt framtidskontrakt angående klimat att ”Politiken har en viktig roll att ge ett tillräckligt stöd så att alla fullt ut kan göra aktiva val. Konsumenter ska få bättre information om matens innehåll, näringsvärde och ursprung.” Det är inte detta som kommer att förändra världen. Vi behöver inte främst mer information. Vi behöver se att politikerna agerar.

Fältbiologerna vill att koldioxidutsläppen ska mätas efter svenskarnas konsumtion, inte produktion. Dagens sätt att räkna indikerar att det är bra för klimatet om tillverkningen av kläder som ska konsumeras av svenskar flyttar utomlands – men det stämmer så klart inte. En av de viktigaste åtgärderna enligt alliansen är att ”klimatinvesteringar i andra länder utökas”. Dessa klimatinvesteringar räknas sedan som att Sverige har minskat sina utsläpp, utan att några faktiska utsläppsminskningar skett i landet. Detta är ännu ett exempel på hur systemet låter oss komma undan våra egna utsläpp.

Självklart är det viktigt att släcka lampan, att källsortera och att frukten är ekologisk, men det är inte där den stora förändringen sker. Vår makt måste kunna sträcka sig utanför shoppingkassen. Eftersom politikerna ännu inte har insett vad som behöver göras, måste vi berätta det för dem. För vår makt sträcker sig också utanför röstbåset. Låt oss ringa våra folkvalda, låt oss ställa våra krav, låt oss ifrågasätta den förda klimatpolitiken! Vårt främsta ansvar för jorden och samhället är som medborgare, inte som konsumenter. Det gäller att vi axlar det ansvaret och att politikerna gör detsamma. Inför valet kräver Fältbiologerna att klimatfrågan lyfts av samtliga partier. Var hör vår tids viktigaste fråga hemma om inte högst upp i valprogrammen? Denna bortglömda fråga måste bli en som alla partier engagerar sig i.