Mod. Det ordet använder många i Uruguay när de talar om landets förestående legalisering av cannabis. Men klart är att alla inte är eniga i fråga om denna historiska vändning i det globala kriget mot narkotikan. Bland landets yngre syns en påtaglig stolthet i blicken när ämnet förs på tal. De ser det som ett bevis på nationell suveränitet, medan grannländerna Argentina och Brasilien har allt svårare att få bukt med narkotikamissbruket.

Än så länge finns bara gissningar, men klart är att legaliseringen kommer att bli ett dråpslag mot många illegala aktörer. Och det ligger en viss tillfredsställelse i att den uruguayanska staten öppnar egen cannabisförsäljning, inför kontroll av marknaden och sätter egna priser.

I Uruguay har det handlat om att sluta blunda för sin omgivning: i Latinamerika har minst en handfull staters maktkorridorer infiltrerats av organiserad brottslighet som göder sig på narkotikahandel. Mexiko och Colombia är de mest ökända exemplen, men även Guatemala, Paraguay och Honduras visar på det fatala pris som förloraren i ”war on drugs” tvingas betala. Såväl på kort som längre sikt.

I Brasilien använder organiserade brottssyndikat Amazonas för att förse storstädernas konsumenter med kokain och heroin från Colombia och Peru. I södra Argentina har ”paco”, resterna efter kokain, blivit en hårdvaluta och ett maktmedel för politiker.

För några år sedan kom rapporten Drugs and Democracy: toward a paradigm shift, undertecknad av 17 intellektuella latinamerikaner – varav tre ex-presidenter – som driver tesen att dagens narkotikabekämpning med bestraffning som enda metod blivit kontraproduktiv. I stället bör politiken söka minska skadorna som följer i drogpolitikens spår och långsiktigt besegra de illegala aktörerna med legalisering av vissa substanser. Kontroversiella slutsatser från personer som inte längre befinner sig i maktställning. Uruguays 78-årige president José Mujica är själv visserligen motvillig att legalisera cannabis, men medveten om vikten av nya idéer. ”Värre än alla droger är trafficking”, menar Mujica som tror att en legalisering kan befria kommande generationer från dagens inflytelserika drogmarknad.

Från FN lär Uruguay dock inte få mycket stöd: världsorganet menar att Uruguays stundande legalisering bryter mot internationella överenkommelser. Men frågan är om FN:s slutsats inte vittnar mer om storpolitisk arrogans än hänsyn till världens befolkning. Med tanke på hur det USA-dikterade ”kriget mot narkotikan” har gynnat den illegala narkotikahandeln bör FN snarare välkomna nya tankesätt och politiska direktiv. Siffror ger inte heller USA:s och FN:s fatala droglinje mycket rätt: antalet missbrukare har ökat, tillgängligheten har aldrig varit större, droginkomsterna överträffas bara av den globala vapenhandeln.

För Uruguay, ska sägas, är frågan långt ifrån svart eller vit. Uruguayaner som ämnar konsumera cannabis på laglig väg förväntas registrera sig i ett centralt register. Vilka etiska grunder bottnar ett statligt cannabisregister i? Och kommer dessa listor att läcka ut till potentiella arbetsgivare och bolag som kan sålla bort jobbsökande och hyresgäster som är öppna med att de brukar marijuana?

Utanför staden Piriapolis berättar en 20-årig man om sina planer på att söka tillstånd och odla cannabis för försäljning. ”Det lär bli höga priser som staten sätter, så förhoppningsvis kan det inbringa en välkommen extrainkomst”, säger han. Det är små mängder, men likväl: en garanterad inkomst. 20-åringen är ett exempel på myntets andra sida; en ung man som täljer sin egen lycka, som öppnar egen butik med tillstånd från den uruguayanska staten. Varför inte? Är cannabis inte en vara, vilken som helst, som tomater, kryddor eller alkohol – samtliga varor som är tusentals invånares levebröd.

Men den utlovade statliga kontrollen, menar en äldre kvinna, kommer omöjligen att kunna sättas i verket. ”Det här landet är inte redo för en legalisering av cannabis, vi har varken infrastrukturen eller de administrativa ramverk som krävs för att det hela inte ska sluta i byråkrati och korruption”, säger hon.

Rapporten Drugs and Democracy sätter fingret på något som de illegala drogaktörerna saknar: en demokratisk fond. Demokrati är förmodligen det bästa verktyget mot den illegala narkotikamarknaden. Därför är det mest intressanta att se vad Latinamerikas stabilaste demokrati kan åstadkomma i narkotikafrågan genom sin historiska cannabislegalisering. Kanske kommer det lilla landet, som redan på 1920-talet var en fungerande välfärdsstat, att lyckas med vad andra latinamerikanska länder inte har vågat prova: att besegra den illegala drogmarknaden med demokrati. Det låter pretentiöst, visst, men det ligger mycket i det. Därför bör fler följa Uruguays väg.

Klas vill tipsa alla som vill läsa mer om USA:s misslyckade ”war on drugs” att läsa Matthias Schwartz reportage i New Yorker: A Mission Went Wrong (6/1-14).