När 800 representanter för miljörörelsen fick nog under COP 19 i Warszawa och tillsammans lämnade förhandlingar i en ”Walkout” – en protest mot den närmast totala passiviteten, fick Lena Ek frågan om vad hon tyckte om protesten. Miljöministern svarade:

– Det var en fin demonstration där de lugnt och värdigt klev ut. Det handlar om att sätta press på de länder som inte varit konstruktiva.

Svaret är både vackert och vilseledande. Visst kan det för oss klimatengagerade kännas som en sorts stöd när en miljöminister applåderar en demonstration. Det är inte varje dag vi får det erkännandet. Samtidigt rymmer svaret en införstådd utgångspunkt: Sverige hör till de konstruktiva. Det är någon annan som inte har varit konstruktiv och som förtjänar kritik.

Visst är det många länder som obstruerat. Och obstruerat mer än Sverige. Enligt flera bedömare är COP 19 ett av de sämsta klimatmötena någonsin. Fossil-lobbyn har haft stort inflytande. Färd-planen mot ett bindande avtal i Paris 2015 har stora förhinder. Flera stora utsläpparländer som Kanada, Australien, Japan och Polen har sänkt ambitionerna och pengarna till klimatanpassning och klimat-åtgärder i syd har ännu inte hamnat på bordet. Så behovet av föregångare är stora. Och Sverige skulle kunna spela en viktig roll. Men gör vi det?

Under klimatmötet har Lena Ek tagit tillfället i akt att betona hur bra Sverige är. Några exempel:

Sverige är redo att lägga 300 miljoner kronor i den gröna fonden från och med 2014. Men regeringen tar pengarna från den befintliga biståndsbudgeten och bryter därmed med klimatförhandlingarnas löfte att klimatbistånd ska vara nya pengar.

Visserligen lovar Sverige mer än många andra länder, men det är småsmulor jämfört med de pengar som behövs för klimat-åtgärder och anpassningspengar i syd. Världsbanken har bland annat beräknat att det kommer att behövas cirka 500 miljarder dollar varje år till klimatåtgärder globalt. Det motsvarar ungefär 3 000 miljarder kronor. Det är i det sammanhanget som det svenska bidraget ska betraktas.

Sverige har minskat utsläppen av växthusgaser med 20 procent sedan 1990 och samtidigt haft en tillväxt på 60 procent. Men det här är sant om bara inhemska utsläpp räknas in. Den globala tillväxten innebär en ständig flytt av produktion till låglöneländer och länder med sämre miljö-lagstiftning. Om beräkningen av Sveriges klimatpåverkan istället utgår från vad som konsumeras i Sverige samt våra flygresor så har våra utsläpp ökat tydligt sedan 1990.

Lena Ek säger också att Sverige har som mål att nolla sina nettoutsläpp till 2050. Förutom att det är på tok för sent om den rika världen ska ta sitt ansvar för att klara 2-gradersmålet, så innebär ordet nettoutsläpp att en stor del av minskningarna med stor sannolikhet kommer att ske genom köp av olika former av utsläppskrediter, trots att klimatnyttan för de så kallade CDM-projekten kraftigt ifrågasatts. Dessutom vill Sverige få möjlighet att utnyttja vårt stora skogsinnehav för att kunna räkna bort en stor mängd av de utsläppsminskningar som vi behöver göra.

Sverige driver inte på för skärpta utsläppsmål för EU, vi låter helstatliga Vattenfall lobba emot subventioner till förnybar energi, vi har slopat koldioxidskatt för de branscher som ingår i EU:s handel med utsläppsrätter (vilket ökat kolanvändningen i fjärrvärmen med över 40 procent i år) och är på väg att bygga stora motorvägar. Dessutom flaggar Sverige för att sälja ut vårt överskott av nationella utsläppsrätter till något annat EU-land, så att åratal av klimatansträngningar kan gå upp i rök. Allt detta gör att Sverige under de senaste åren tappat mark i internationella miljörankningar när det gäller själva klimatpolitiken.

Sverige är fortfarande ett av de länder i EU som kommit längst på vissa klimatområden. Men mycket av vår klimatpolitik, som den utbyggda kollektivtrafiken, vattenkraften, koldioxidskatten och fjärrvärmesystemen bygger på tidigare bedrifter. Klimatpolitiken som förs i dag är i stort sett obefintlig. Våra utsläpp är dessutom mycket större per person än utskällda länder som Kina och Indien.

När Lena Ek säger att hon tycker att walkouten var fin, använder hon ett väl beprövat knep från tidigare miljöministrar. Istället för att ta till sig av berättigad kritik väljer Ek och övriga regeringen att omfamna miljörörelsen, låtsas som att de tagit till sig budskapet och få det att verka som att de står på samma sida. Under tiden fortsätter utsläppen att öka.