Behovet har alltid funnits. Men annat har stått i vägen. Att sy banderoller, organisera möten och nu senast – fira säsongens största seger.

– Fotbollen är alltid det viktigaste men efter guldmatchen kunde det släppa och vi har kunnat dra igång det här, säger Åsa Wendin.

Under avslutningsmatchen mot Elfsborg hängdes en regnbågsflagga ut från läktaren med två män som kysstes och namnet på det nystartade nätverket – Fotbollssupportrar mot homofobi. Sedan dess har det organiserats föreläsningar, tryckts t-shirts och skapats en hemsida. Under tiden har initiativet hunnit landa bland supportrar över hela landet. Reaktionerna har varit både positiva och negativa, berättar Åsa Wedin.

– Det har varit högt och lågt, mycket näthat men också bra diskussioner.

Vanligast har varit påpekanden om att politik inte har på läktaren att göra. Att fotbollen ska vara en frizon från politiska budskap. Men att arbeta mot homofobi handlar inte om att bedriva politik, säger Åsa Wendin. Det handlar om mänskliga rättigheter.

– Frikopplas det så har man skapat en frizon där man tolererar allt. Vi tolererar inte rasism, varför ska vi då tolerera homofobi, säger hon.

Under 1980-talet var rasism inom supporterkulturen ett vanligare fenomen, inte bara i Malmö utan i hela Sverige. Det krävdes ett självsanerande antirasistiskt arbete för att den fotbollskultur som finns i dag, både på plan och uppe på läktare, skulle bli till, enligt Åsa Wendin. Och hon går så långt som att kalla det för Malmös mest lyckade integrationsprojekt.

– Det är en fantastiskt fin blandning där de yngsta kan vara 15 och de äldsta 50 år som syr, råddar och grejar. Och det spänner över klass, kön och etnicitet. Hade vi inte aktivt arbetat mot rasism är det omöjligt att säga hur läktaren skulle sett ut i dag.

I samma anda som rasismen en gång var på tapeten hoppas hon nu att homofobin inom supporterkulturen börjar uppmärksammas. Där rop om bögar står för svaghet och homofobiska ramsor kan ljuda på läktaren. Någon manlig supporter som är öppet homosexuell kan hon heller inte komma på. Och på plan är fotbollsspelaren Anton Hysén den enda som kommit ut.

– Vad är det man säger, jo att en av tio är homosexuell, sedan står man och tittar ut över en grupp med 300 personer och man tänker ”en av tio”. Det är många.

Hade språket på läktaren varit annorlunda skulle betydligt fler våga vara öppna med sin sexualitet, både på plan och bland supportrar, tror hon. Kulturen på läktaren speglar sig i den på plan och vice versa.

– Man hyllar sina spelare som krigare där motsatsen ses som svag, fjollig och pojkaktig. Samtidigt som det finns en idealbild av machokillen med den snygga modellfrun och den snabba bilen. Vi måste bryta den strukturen.

Att det rört upp mycket känslor och blivit så mycket diskussioner på nätet ser hon som ett tecken på att frågan är viktig. Även om målsättningen är att det ska vara just en ickefråga.

– Varför är det individens skyldighet att komma ut – vad gör vi som tränare och supportrar för att möjliggöra att det faller sig naturligt? Det optimala skulle vara att vi inte behövdes, självklart, att det inte är något konstigt att spela fotboll och vara gay.