Socialstyrelsen publicerade den 21 oktober en luddigt skriven ”nyhet”: ”Väl fungerande behandling minskar smittorisk vid hiv”. Skrivningen var säkerligen tänkt att belysa de framsteg som har gjorts inom behandlingen av hiv under senare år. Kanske också en tröst för smittade och exponerade.

Problemet med Socialstyrelsens skrivning är att den uppenbarligen gett upphov till omfattande missförstånd runtom i landet. Hiv är fortfarande en livshotande sjukdom, fast inte fullt ut så livshotande som den troddes bli i början av 1990-talet.

Enligt Världshälsoorganisationens statistik från 2011 levde 37 miljoner människor med hiv/aids. Och 1,7 miljoner människor dog det året av sjukdomar i anslutning till hiv/aids.

De senaste värderingarna av hiv/aids kommer från veteranen bland hiv-forskare, Robert Siliciano och hans forskarlag. Denna grupp understryker att hiv/aids är en livslång sjukdom, i perioder dold för dagens undersökningsmetoder.

Att viruset bakom hiv/aids i perioder inte längre kan påvisas hos den smittade betyder att det finns kvar som ett latent hot som kräver ständig övervakning och medicinering med tunga bromsmediciner.

Att de smittade just nu har en ganska dräglig tillvaro på en tämligen hög nivå av hälsa är glädjande, ett stort medicinskt framsteg. Men den ständiga medicineringen innebär också vissa risker – resistensutveckling, biverkningar, sviktande följsamhet.

På gruppnivå kan en mer pålitlig värdering av vad det innebär att bli smittad med hiv göras först om 30–70 år.

De senaste månaderna har många upprörts över domar och händelser som rör våld i nära relationer och publiceringar av privat sexliv (”hämnd genom pornografi”).

Att utsätta sin ovetande partner för risken att smittas med hiv är en betydligt grövre kränkning av partnerns personliga integritet än blåmärken eller video på nätet.

Till de mänskliga rättigheterna hör att man – eller kvinna – får ge informerat samtycke, innan hen accepterar partner för natten eller för livet. Några invändningar?