Debatt: Basinkomst är en realistisk idé
Det är dags att lyfta blicken och ta frågan om medborgarlön eller basinkomst på allvar, skriver Andreas Meijer, talesperson för Gröna partiet.
Idén om en basinkomst eller medborgarlön har funnits länge, men inte varit på tapeten inom svensk politik på länge. I vissa subgrupper eller på Mp:s kongress är det en självklarhet. Men hur kan basinkomst implementeras och vilka konsekvenser skulle det få?
Inom begreppet basinkomst ryms många förslag, ekonomiska nivåer och finansieringsalternativ. Vad som är hållbart är det ingen som vet eftersom vi inte kan (eller kanske bör) spekulera i en sådan samhällsomställning i tron att vi ska ha alla svar innan det har prövats.
Försök har gjorts, främst i Indien och Namibia, med positiva resultat. Men det finns ett problem med experiment i mindre skala. Basinkomst grundar sig i en omställning av hela samhället. Skulle vi införa basinkomst på prov, i Västerbotten exempelvis, så skulle det per automatik inte innebära att samhället i stort förändras på det sätt som det skulle kunna göra.
Dagens arbetsmarknad, där arbetsgivaren ständigt sitter på trumf, kommer att finnas kvar. 40-timmarsveckan skulle förbli norm och välfärden skulle fortfarande halta. Att i det läget ta bort en stor del av befintliga bidrag och ersätta dem med medborgarlön kan innebära en total kollaps av idén och skapa en referensram som kritiker till basinkomst kan återknyta till. Basinkomst bör genomföras i stor skala om vi ska ta del av dess positiva effekter.
Men det kommer inte att gå att införa basinkomst över en natt och sedan skörda frukterna. Förändringen är en process, som i sig ger svar på många frågor. Det finns människor som arbetar hårt på att hitta ”den perfekta balansen”, vilket är en mycket svår uppgift eftersom vi inte kan förutsätta hur människor reagerar eller hur samhället förändras – utanför teorin. Kan tanken om basinkomst väckas på bred front så är halva slaget vunnet.
Vilka fördelar kan basinkomst innebära då? Några jag tänker på är:
• Ingen arbetslöshet. Genom att ha en grundlön, oavsett socioekonomisk status så finns tryggheten att kunna arbeta efter den egna förmågan. Incitament för att arbeta mindre tid än 40 timmar per vecka införs, vilket i förlängningen gör att fler människor delar på samma mängd arbete. Vi behöver inte ha ”hittepåjobb” eller Fas 3.
• Konkurrenskraftig landsbygd. Eftersom grundläggande behov täcks behöver före detta industriorter inte avfolkas. Urbanisering är inte nödvändig för att få in så mycket pengar att det går att överleva (betänk hur stor del av den disponibla inkomsten som går till bostaden i Stockholm – trots låg amorteringsnivå). Landsbygden kan återfå sin kraft och fungera som den ekonomiska motor den behöver vara för ett samhälle som, på grund av dyrare transporter, agerar efter mer lokalorienterad norm.
• Respektfull människosyn. De som idag får försörjningsstöd, är sjuka eller på annat sätt är beroende av bidrag ses på som ”mindre värda”. De får inte leva respektabla liv, utan ska leva på nåder.
• Jämnare lönenivå. Skulle basinkomsten ligga på cirka 8 000 kronor per månad (då inkluderas boende och mat) samtidgit som de första 5 000 kronorna som arbetas ihop är befriade från inkomstskatt (vilket kan justeras uppåt med en stigande marginalskatt från den punkten), så får den som arbetar 25 procent (om en normallön är 20 000 kronor) cirka 13 000 kronor per månad i disponibel inkomst.
• Arbetstagarens marknad. Vi har under lång tid närt ett näringsliv som gett tillbaks genom att investera och rationalisera bort människan från arbetsmarknaden. Färre människor kan idag producera mer än vad som producerades för 30 år sedan, fast vi är många fler som behöver arbeta (enligt både S och M). Däremot finns det saker som behöver göras av människor. Saker som ofta innebär väldigt dålig lön eftersom det är många som behöver de kronor som arbetet ger. Genom en tryggad grundinkomst kan arbetstagaren vara mer selektiv, arbeta färre timmar (se första punkten om arbetslöshet) och ställa krav på näringsliv och arbetsgivare.
Normen i dagens politik är att arbetet är nyckeln till välfärden. Arbetet skall komma genom en ökad produktion och ökade naturresursuttag, vilket redan nu börjar bli problematiskt. Ökade investeringar i näringslivet leder inte till att fler arbetstillfällen skapas utan till mer vinstuttag och effektiviseringar (färre människor).
Basinkomst är möjligt att genomföra i praktiken. Räknar vi högt så har vi 9 miljoner människor som skall få ut 8000:- (om vi nu väljer den nivån och räknat på att vissa behöver mer pengar som rörelse/funktionshindrade, pensionärer och andra som inte kan förväntas förvärvsarbeta eller behöver hjälp för att leva ett gott liv). Det blir ca 900 miljarder per år.
Fyll på med avskaffandet av: A-kassa, Försäkringskassa, vissa regeringsdepartement, arbetsmarknadspolitiska åtgärder etc. Vi har också cirka 1 400 miljarder i pensionspengar till en början. Vi har ett vinstuttag inom välfärden på cirka 100 miljarder per år. Vi har ROT-avdrag och skattereduktioner. Vi har jobbskatteavdrag som inte är reglerade till förmån för de som har låglönearbeten. Pengar finns.
Basinkomst är en process där vi måste pröva oss fram för att hitta nivåer som gör att samhället fungerar. Bredare skattebas, marginalskatter och långsiktig resursplanering är saker som går hand i hand med konceptet. Idén är god men faller gärna mellan stolarna eftersom det är svårt att komma överens på detaljnivå.
Det är dags att lyfta blicken, lyfta frågan och lyfta samhället.