Krönika: Med mod i barm och mål i blick
I dag när vi satt och åt lunch i vårt inglasade uterum, small det till och utanför dörren låg en fågelunge. Den flög med fart rakt in i den nyputsade glasdörren och dog direkt. Vi hade tur som så gott som ätit klart, för det kändes i magen att se den lilla livlös. Jag ångrade min städiver, som gjort att jag noga rengjort och putsat dörrarna. Även vuxna människor har provat gå genom glasdörrarna utan att först öppna!
Jag föredrog att duka av, medan maken tog hand om den som dukat under. Han har lång erfarenhet av ”djurräddning”, vård och omsorg om allt levande. Själv är jag i vissa stycken kräsmagad och dunstar när det blir för känsligt för vad jag tycker att jag tål. Det är kanske fegt, men vi har alla våra begränsningar.
Jag hörde förresten att vårt landsting, helt gratis, ska vaccinera hela länets befolkning mot svininfluensan. Detta ger en ökad arbetsbörda för personalen. Redan nu är vårdpersonalen hårt arbetande, med nya sparkrav hängande över sig. Det är inte lätt att få en läkartid utan att behöva vänta. Insläppet till vårdinrättningarna har slimmats, trängseln är märkbar.
Det skapar en viss oro med all denna massmediala information, spekulation och rekommendation. Ordet svininfluensa syns och hörs åtskilliga gånger per dag. Det verkar vara det allmänna samtalsämnet för tillfället. När man hört ordet nog många gånger per dag, börjar tankarna gå sin egen väg och fantasin målar upp ett grishuvud med ett rinnande tryne. Jag är inte ensam om den fantasin som lockar till skratt. Nu ska man ju inte skoja om allvarliga saker, men ett gott skratt är nog bra för immunförsvaret.
Jag känner en tjej på 11 år, som i alla lägen försvarar de svaga. Det gäller allt från bagateller till viktiga händelser. Hon skulle bli en bra försvarsadvokat, säger vi uppmuntrande. Hon vill väldigt gärna bli chef också. Det är bra att ha ett mål att sikta mot.
Nu i dessa bärtider, om än skrala här i Norrlandsskogarna, är det lätt att irra bort sig om man inte har målet framför ögonen.
En vän upplevde detta i en för henne känd skog. Hinken hon hade ställt på en stubbe var plötsligt borta. Hon hade gått framåtlutad och plockat i stor iver utan att se sig om. Allt var med ens helt främmande för henne. Hon kände inte igen någonting och hur hon än ropade, så svarade inte hennes man.
Hon gick med snubblande steg åt det håll hon trodde var det rätta. Paniken var uppenbar och hon snavade och tappade sina glasögon utan att ens märka det. När hon fullständigt utmattad och uppriven satte sig ner på en sten, fick hon se något rött mellan stammarna. Hon sprang dit och fann sin hink. I samma stund kom hennes man mot henne och hon grät av lättnad. I verkligheten hade hon bara gått runt, runt en liten bit från sin hink hela tiden.
Det gäller att ha koll på vår kurs, vart vi är på väg och vad vi har för mål.
