Under våren har min man idogt planterat frön som nu lyser upp omkring oss. Det står krukor, bunkar och lådor överallt på tomten och prunkar. Mitt jordgubbsland mår bättre och bättre för varje år och har blommat frodigt. Nu ser jag bären och det bådar gott. I fjol gav dessa 23 plantor över 15 liter bär.

Värmen har varit tryckande och påtaglig en längre tid. Precis vad vi väntat på och längtat efter. Ändå kan det bli för mycket av det goda. Blodet känns segt som sirap, svetten rinner och hjärnan har tagit semester. Skuggan hägrar!
Småfåglarna stretar idogt vidare. De matar oförtrutet sina skrikande ungar inne i holken. Båda föräldrarna flyger in och ut med mat i näbben. Ibland kommer fridstöraren, hackspetten, och stoppar in hela huvudet i holken. Men honom skrämmer vi snabbt på flykten. Vi hoppas alltid att få vara med när ungarna lämnar holken, men det är helt omöjligt. Även i år passade talgoxen på antingen då vi sov eller när vi var borta en stund. Den svartvita flugsnapparen är kvar men vi lär inte få vara med där heller.

En härlig kväll var vi på utomhuskonsert med drygt 2 500 andra personer. Det var inledningen av årets Festspelsvecka. Under den veckan får de flesta sitt lystmäte stillat eftersom det bjuds ett varierat program i olika lokaler. Etablerade och kända artister gör sitt till för att höja kvaliteten och intresset.
Utomhuskonserten var till minne av Ted Gärdestad och Janne Schaffer med flera såg till att publiken i gröngräset med picknick-korgar trivdes. Det blev allsång ibland och låtarna var till största delen de kända och trallvänliga. Sommarkvällen var ljum och skön och inga mygg störde heller. Vi sjöng med inlevelse ”jag vill ha en egen måne” och ”Satellit”. Kön till ölförsäljningen och toaletterna ringlade sig lång. Först ska det in och sedan ska det ut.
På den ena sidan av scenen fanns stolar ”för äldre och funktionshindrade”. Av antalet stolar att döma så väntades många i den kategorin. Eftersom tre timmar på en filt är en pina för mig, så siktade jag in mig på en stol. Det gjorde att min kväll blev lyckad och kroppen mådde rätt gott. Visst fanns det en del som gjorde sig lustiga och undrade ”hur har ni kvalat in i den där kategorin?” Där ser man vad utsidan kan bedra. Är man pensionär och dessutom har dolda handikapp, så får man leva med det... och andras lustigheter. Utsidan kan verkligen ljuga och själv gör man nog också sitt till för att hålla god min och vara som alla andra. Samtidigt brukar jag säga, att det är starkt att visa sig svag, även om det inte är så roligt alla gånger att medge sina svagheter.

Här kommer en bekännelse i alla fall... Jag är svag för livets goda. Jag älskar livet! Det finns så mycket som jag vill göra, uppleva och glädjas åt. God mat, trogna ärliga vänner och något att se fram emot hör till livets goda för mig. Fortsatt glad sommar till er alla och glöm inte bort att se livets små guldstänk, som vill få dig att njuta och älska livet!