LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Stig Åke Stålnacke

Läsarnas Fria

Krönika: Konst som livets guldkant

Under en mycket, mycket lång tid har jag skrivit om konst. Mest har det handlat om bildkonst. Jag kom att intressera mig för tavlor. Tavlor som blev skådeplatser för människors längtan, människors drömmar, svartsjuka, kärlek och nyfikenhet.

Det blev så att jag i bildkonsten kom att se beskrivningar av vår tillvaro, våra möjligheter och tillkortakommanden. I konsten såg jag mörker – och ljus.
På det sättet blev konsten inte något som var eller är avskilt från livet. Konsten blev ingen dekoration som man hängde på väggen ovanför finsoffan i finrummet i finlivet för att skryta med. Konsten blev ett koncentrat av livet självt. En yta där någon annan människa berättat om sitt liv med glädje och sorg. På det sättet kom konsten (även poesin, teatern, litteraturen i stort) att bli ytterst viktig för mig. Jag tyckte att livet kunde bli fattigt utan konst.

Det hände att jag kände leda över livets torftighet och tristess. Men i poesin och konsten kunde jag möta andra människor och deras längtan. Jag blev en bland många som delade drömmen och ett liv. På gott och ont.
Som skrivande människa kom jag att besöka konstutställningar och skriva om dem i tidningar och tidskrifter. Ja det blev också så att jag gavs tillfälle att göra radioprogram och TV-inslag om konsten. Gensvaret från publiken var av och till häpnadsväckande. Inte för att jag var en storslagen eller högt begåvad ”konstkritiker”, utan därför att jag snart insåg att det fanns många som likt mig längtade efter det poetiska inslaget i livet. Med musik hemifrån, att somna till dragspelsmusik när man som parvel satt under matbordet där hemma – så kände jag att konsten i många och mycket skilda former ympades in i mig tidigt och ympades in i mig djupt.

Jag har fått ut mycket av mina år med konsten. Konsten, från Per Lagerkvists och Dagermans dikter till Munchs och van Goghs målerier blev högtid i mitt liv. Dessa konstinslag gjorde mitt liv rikt. Jag kom att möta Peter Dahl och såg i honom den nya svenska (svensk-norska) Zorn, och jag skrev ett par böcker om paris-norrlänningen Bengt Lindström (nyss bortgången) och kände i hans konst hur vitaliteten drev fram i hans konst som starka vitamininjektioner.
Men jag kom också att se uppsjöar av tom och meningslös konst som i mina ögon bara skapades och hängdes ut för pengarnas skull. Men vi lämnar den sortens struntkonst åt sitt öde.
Nu har åren gått och jag sitter med en summering av både livet och konsten. Och jag har inget annat att säga än att konsten varit ett av mitt livs styråror.
Det händer också ibland att jag möter människor som avfärdar konsten som något meningslöst och de talar till exempel om ”kejsarens nya kläder” och så vidare. Dem kan jag inte annat än beklaga. För varför ska vi göra livet fult, fattigt och meningslöst? Varför ska vi inte ta vara på dessa guldkanter på livet som konsten kan ge oss. I dess bästa stunder.
När man i min ålder känner på sig att det kanske inte blir så många konstutställningar till (relativt sett) så finns det en allt större anledning att tala om – igen och igen och igen – att konsten utgör en livets rikedom.
Jag kan känna en härlig berusning när jag ser dansares djärva och ofta vackra rörelser som ju det också handlar om våra livs drömmar. Och jag ser tavlor, oftast enkla sådana, som ger mig en djup känsla av tillfredsställelse. Och vissa rader i poesin lär mig fortfarande att kärlek är möjlig.

Åldern till trots vägrar jag att leva vid sidan av konstens rikedom. Varför skulle jag avstå från det som burit mig fram genom så många svåra stunder och tagit mig fram över så många mörka vatten?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Krönika: FICK-Journalen – ett 50-årsminne

Det var exakt 50 år sedan. Jag var en ung man som var mycket förtjust i att köpa kostymer per postorder från en butik i Stockholm som hette Hollywood. Jag var inte snobb, nej långt ifrån. Men jag höll reda på 1950-talets idoler och favoriter. Damer sökte man sig, det var en livsluft. Folkets Park gällde, alla mina kamrater var väl orienterade i tidens dansband och sångare. På den tiden hette de förresten vokalister.

Läsarnas Fria

Krönika: Vart tog våra drömmar vägen?

Jag vill bli damfrisörska, sa hon. Sju år var hon kommen och hennes dröm om lycka var att bli någon som gjorde andra vackra genom att fixa med deras hår. En grabb ville bli polis. Han ville nog ha makt och blanka knappar. Batong och bil med strålkastarljus.

Läsarnas Fria

Krönika: Konungslig journalistik

Jag vet inte var jag ska börja och inte heller var jag kommer att sluta med den här texten. Denna krönika är avlad ur en svit texter som jag nyss läst i mitt purfärska exemplar av mitt fackorgan Journalisten. Den handlar till stor del – eller i vart fall i en liten men upprörande del – om kungajournalistik.

Läsarnas Fria

© 2024 Fria.Nu