Jag vet inte var jag ska börja och inte heller var jag kommer att sluta med den här texten. Denna krönika är avlad ur en svit texter som jag nyss läst i mitt purfärska exemplar av mitt fackorgan Journalisten. Den handlar till stor del – eller i vart fall i en liten men upprörande del – om kungajournalistik.
Jag tror att det var väsentligt mer än 30 år sedan som jag skrev en stor artikel till Kvällsposten i Malmö om prinsessjournalistiken. Det var så att jag frilansade ett tag åt Hemmets journal och jag fick där möta alla sorters veckotidningar. Den strålande duktige och nyss döde legendariske journalisten Larz Eliazon hade tagit mig till tidningen. Där fick jag skriva bra artiklar – viktiga, fyllda av mänskliga och inte så sällan gripande människoöden.
Men som sagt, på redaktionen drällde det också av andra sorters veckotidningar. Och det var där jag fick läsa den aldrig sinande strömmen av artiklar och reportage om de ”hagasessor” som började bli giftasvuxna och alltså flitiga levererare av romanser, graviditeter, förlovningar och äktenskap.
Allt detta läste jag och mådde riktigt illa. Jag hade svårt att uppleva mig som kollega med de tanter som skrev dessa meningslösa drapor om hagaflickornas ointressanta öden. Jag läste, blev förbannad och skrev min artikel. Och den vållade vrede hos rojalisterna inom journalistkåren! Det gladde mig, för det var ju just därför jag hade skrivit min argsinta och ironiska artikel om prinsessedravlet som fyllde sida efter sida och nummer efter nummer av skvallertidningarna.
Men många år har alltså gått. Och nu läser jag i Journalisten om vår kronprinsessa och hennes förlovning med en ”man av folket” som det plägar heta. Svensk damtidning ligger etta i skitsnackstävlingen. Den plockar fjädrar ur denna urkokta och redan plockade höna. En konungslig reporter kunde ta emot beskedet från hovet (eller vilka det nu var som kom med nyheten) med tårar i ögonen (berättar hon). Och någonstans i reportaget stod också att läsa hur en viss moderat riksdagsman vid namn Järrel betonade att nyheten om kronprinsessans förlovning med mannen av folket var en stor nationell nyhet.
Jag kan påstå att jag än en gång tar mig för pannan och känner ett lätt illamående av läsningen om förlovningen och planeringen av kronprinsessans förestående äktenskap. (För att inte tala om en lika spännande möhippa som denne konungslige reporter sätter som något mycket högt på sin journalistiska önskelista.)
Nej, ingen av av alla läskunniga i Sverige kan väl ha undgått att ta del av de tårögda texterna kring den kungliga förlovningen och det stora hoväventyret som stundar, sker och ska kläs i guld och brokader.
Kanske finns det inte mycket mer att säga, än att en undersökning har visat att 70 procent av de tillfrågade ur svensk journalistkår tycker att det ägnades alldeles för stort utrymme åt händelsen. Och ändå ser det ut som det gör i våra nyhetsorgan. Mer att säga är att vi ju är några – kanske alls inte så få – som mår illa av att konfronteras med eländet och att det är vår förbannade skyldighet att reagera mot spektaklet.
Vilket härmed är sagt och gjort. Kom även du med i skaran av svenska förbrukare av tidningar och tidskrifter som uttrycker sin djupt kända leda över det utrymme som skräpet och struntet tar sig. Snus är snus och strunt är strunt, om ock i gyllne dosor.