Krönika: Vart tog våra drömmar vägen?
Jag vill bli damfrisörska, sa hon. Sju år var hon kommen och hennes dröm om lycka var att bli någon som gjorde andra vackra genom att fixa med deras hår. En grabb ville bli polis. Han ville nog ha makt och blanka knappar. Batong och bil med strålkastarljus.
Filmstjärna var det ingen i min lilla Norrlandsby på 1940-talet som vågade lägga fram som drömyrket. Men många i min lilla landsortsskola och klass hade höga drömmar om framtiden. Det skulle se fint ut, i framtiden. Föräldrar och syskon och skolkamrater skulle bli stolta. Kunde man inte bli prinsessa, så kunde man väl i alla fall få bli damfrisörska?
Och om man inte kunde drömma om att bli proffs i fotboll eller ishockey så kunde man ju få skaffa sig, eller drömma om att skaffa sig, ett yrke som förde med sig blanka knappar och annan makt. Man kunde alltså bli polis. Inte kronofogde, sådana drömmar kom senare. I gymnasiet och på universitetet. Där många hamnade. Jurist är i dag ett fint yrke. Men vi började anspråkslösare. Polis och hårfixare för damer.
Ja, hur är det ställt med våra drömmar – egentligen? Vad var det vi ville bli, och vad har det blivit av oss? Blev vi något, över huvud taget?
Jorå, något blev vi. Vi blev en utslagen kille på bänken på torget i Tomelilla och i Ystad. Vi blev tjejen i Sjöbo som drog från misslyckande till misslyckande och som till slut bara hade det naket kalla nederlagets isande kyla framför oss. Ja, inte alla drabbades av misslyckandet. Nej, alls inte. Men många av oss. Många av oss öppnade aldrig ett konstgalleri, drog aldrig ett streck på en vit duk eller skrev den där stora boken om våra rika liv. Och inte skäms vi över att vara knegare.
Men många av oss fick stanna vid framtidsdrömmarnas kyla. Så sitter vi tillsammans och summerar våra liv. Vad blev det av oss? Törs vi egentligen kolla vad som verkligen hände med oss och våra liv? Har vi något kvar av den vackra drömmen, har vi något kvar av visionen av det liv som skulle ristas i guldskrift och bära över mörka vatten?
Jo, jodå. Det blev mycket kvar. Kvar blev våra liv som vi fortfarande strävar och ävlas med. Kvar finns vår eviga lockande dröm om att bakom knuten möta den kärlek som vi skymtade på 1940-talet och som fortfarande lever inom oss.