LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Stig Åke Stålnacke

Läsarnas Fria

Krönika: Vart tog våra drömmar vägen?

Jag vill bli damfrisörska, sa hon. Sju år var hon kommen och hennes dröm om lycka var att bli någon som gjorde andra vackra genom att fixa med deras hår. En grabb ville bli polis. Han ville nog ha makt och blanka knappar. Batong och bil med strålkastarljus.

Filmstjärna var det ingen i min lilla Norrlandsby på 1940-talet som vågade lägga fram som drömyrket. Men många i min lilla landsortsskola och klass hade höga drömmar om framtiden. Det skulle se fint ut, i framtiden. Föräldrar och syskon och skolkamrater skulle bli stolta. Kunde man inte bli prinsessa, så kunde man väl i alla fall få bli damfrisörska?
Och om man inte kunde drömma om att bli proffs i fotboll eller ishockey så kunde man ju få skaffa sig, eller drömma om att skaffa sig, ett yrke som förde med sig blanka knappar och annan makt. Man kunde alltså bli polis. Inte kronofogde, sådana drömmar kom senare. I gymnasiet och på universitetet. Där många hamnade. Jurist är i dag ett fint yrke. Men vi började anspråkslösare. Polis och hårfixare för damer.

Ja, hur är det ställt med våra drömmar – egentligen? Vad var det vi ville bli, och vad har det blivit av oss? Blev vi något, över huvud taget?
Jorå, något blev vi. Vi blev en utslagen kille på bänken på torget i Tomelilla och i Ystad. Vi blev tjejen i Sjöbo som drog från misslyckande till misslyckande och som till slut bara hade det naket kalla nederlagets isande kyla framför oss. Ja, inte alla drabbades av misslyckandet. Nej, alls inte. Men många av oss. Många av oss öppnade aldrig ett konstgalleri, drog aldrig ett streck på en vit duk eller skrev den där stora boken om våra rika liv. Och inte skäms vi över att vara knegare.

Men många av oss fick stanna vid framtidsdrömmarnas kyla. Så sitter vi tillsammans och summerar våra liv. Vad blev det av oss? Törs vi egentligen kolla vad som verkligen hände med oss och våra liv? Har vi något kvar av den vackra drömmen, har vi något kvar av visionen av det liv som skulle ristas i guldskrift och bära över mörka vatten?
Jo, jodå. Det blev mycket kvar. Kvar blev våra liv som vi fortfarande strävar och ävlas med. Kvar finns vår eviga lockande dröm om att bakom knuten möta den kärlek som vi skymtade på 1940-talet och som fortfarande lever inom oss.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Krönika: FICK-Journalen – ett 50-årsminne

Det var exakt 50 år sedan. Jag var en ung man som var mycket förtjust i att köpa kostymer per postorder från en butik i Stockholm som hette Hollywood. Jag var inte snobb, nej långt ifrån. Men jag höll reda på 1950-talets idoler och favoriter. Damer sökte man sig, det var en livsluft. Folkets Park gällde, alla mina kamrater var väl orienterade i tidens dansband och sångare. På den tiden hette de förresten vokalister.

Läsarnas Fria

Krönika: Konst som livets guldkant

Under en mycket, mycket lång tid har jag skrivit om konst. Mest har det handlat om bildkonst. Jag kom att intressera mig för tavlor. Tavlor som blev skådeplatser för människors längtan, människors drömmar, svartsjuka, kärlek och nyfikenhet.

Läsarnas Fria

Krönika: Konungslig journalistik

Jag vet inte var jag ska börja och inte heller var jag kommer att sluta med den här texten. Denna krönika är avlad ur en svit texter som jag nyss läst i mitt purfärska exemplar av mitt fackorgan Journalisten. Den handlar till stor del – eller i vart fall i en liten men upprörande del – om kungajournalistik.

Läsarnas Fria

© 2025 Fria.Nu