Ofta när vi är ute och reser får vi höra att ”jag har varit i Norrland”. Jaha – vem säger att de varit i Svealand? När vi säger varifrån vi är får vi veta att personen varit i en stad 30–40 mil från där vi bor och ändå undrar de om vi känner deras släkt och vänner.

Det verkar vara exotiskt att berätta att man varit i Norrland. På sätt och vis kan jag förstå det, för vi har en fantastisk natur och sköna vidder. Vintertid är det vinter med snö, kyla och mörker och inget mellanting. Sommartid har vi de ljusa nätterna när solen sällan eller aldrig vilar och inte vi heller. I varje fall sover vi betydligt mindre sommartid än vintertid. När sommaren visar sig från sin bästa sida är det att jämföra med det exotiska.

Jag bor i en stad som gärna håller sig i framkanten och är bra på att bjuda olika evenemang både sommar som vinter. Här går inga isbjörnar på gatorna på vintern men väl påpälsade personer.
Sommartid översvämmas stan av turister och det sjuder av shoppinglust, liv och musik i stadskärnan. De vidsträckta stränderna ute vid havet invaderas av bad- och solsugna människor, som med fördel parkerar sin husvagn redan på våren ute vid det kända Pite havsbad. ”Långliggarna” har ofta sina favoritplatser dit de återvänder år efter år. Det blir nästan som deras sommarstugeplats.
Det finns något som kallas för piteanda. Det står för Pitebornas styrka, handlingskraft, envishet och att visa att man klarar sig själv. En Pitebo är ”lite eljest” som uttrycket lyder här uppe. En Pitebo är stolt över att vara just Pitebo. Jag bör inte själv räkna in mig i denna skara eftersom jag inte är infödd sådan och jag har inte heller fötts in i denna mentalitet som kännetecknar en äkta och genuin Pitebo.
Varhelst man sig i världen vänder så nog finns där en Pitebo! Det vet man när man hör dialekten, som inte är något att ta miste på. För mig var den en lång tid rena rama rotvälskan. Det gick inte att förstå ett ord! Numera kan jag förstå det mesta och jag kan även frambringa en hel del ord på pitebondska. Egentligen föredrar jag att prata ”vanlig svenska”. Det känns mera rätt i min mun.

Apropå mun – vad stoppar vi i vår mun? Debattens vågor går höga om vad som händer eftersom det hittas glasbitar i kycklingen och nu senast i korv också. Det skrämmer många och den bakomliggande orsaken till det som sker är troligen en protest mot hur djur behandlas. Men hur blir vi oskyldiga konsumenter behandlade? Vi utsätts för risken att få glas i vår mat. Det var väl ändå inte meningen att skada oss? Jag avstår från att gå in på närmare orsak och verkan för det känner nog de flesta till ändå. Skolorna och äldrevården i Piteå serverar i nuläget inte kyckling.
Matkritikens vågor går höga i skolorna. Många anser att maten är ”dålig”. Utan att gå in närmare på problemet kan man konstatera, att mat lagad från grunden med bra och fräscha råvaror, slår dessa halvfabrikat som används, med hästlängder.
Förr gick det bra att laga maten i skolan och jag minns bara att vi fick god mat. Det var aldrig någon större klagan. Jag minns också att vi fick hjälpa till i matsalen och att alla skulle plocka ett visst antal liter lingon på hösten till lingonsylten. Då var det ingen uppblandad sylt utan ren och naturell lingonsylt.
Nu är nu och då var då. Tiderna förändras och mycket till det bättre förstås. Ändå är det frestande att säga ibland att det var bättre förr ...