I en annan del av verkligheten meddelar AB Volvo att verksamhetsutfallet det sista kvartalet 2008 öppnar för uppsägningar och dystra framtidsprognoser. Välavlönade chefer lär inte ta smällen, den överlåts åt fotfolket. Vilken tur att det är fredag när beslutet dimper ner, till helgen är det nämligen dags för en av Melodifestivalens™ otaliga deltävlingar.

SVT har sannerligen gått fenomenet till mötes. Inställsamma intervjuer med festivaldiktatorn Christer Björkman varvas med King Kong-inspirerade reklamfilmer där programledaren och komikern(?) Petra Mede är en jätte i latexpyjamas som plöjer upp asfalten vid Hötorget.

Verkligheten kunde inte gestaltas tydligare. Allmänheten ställs inför en obeveklig motståndare – skräpkulturen. Eller förlåt, numera finkulturen. Det kittlar lite, myser SVT:s ”nöjesreporter” Jens von Reis. ”Det fyller en förväntan”, säger han. Vilken förväntan? Vem kan vänta på något som aldrig riktigt hinner försvinna?

Den mänskliga förnedringsevolutionen upptar årets samtliga månader och förutom Melodifestivalen uppmanas – massmedialt tvingas – allmänheten att stirra in i Let’s dance, Dansbandskampens och Idols livlösa sammanhang. Har folk något val?

Naturligtvis inte. Inte då Melodifestivaler och galajippon som Världens barn har blivit samma fenomen med ett och samma syfte – att få allmänheten att förtränga sociala problem och växande samhällsklyftor.

Vem kommer undan skräpet? Ledarsidor, damblaskor, löpsedlar, nöjespaneler, bloggar, fikarum, helgfester – överallt där människan vistas fysiskt, spirituellt och socialt – överöses hon av denna smörja till underhållning, vars enda syfte är att fånga nyss varslat fotfolks uppmärksamhet i tevesoffan.

Melodifestivalen är i dag den bästa måttstocken för hur vårt samhälle egentligen mår. Ju populärare jippot blir, desto sämre står det till med allmänheten. Vad passar det bättre att visa reklam för efter nyheter om varsel, ökade löneklyftor och arbetsprostitution, än sjungande c-kändisar som skriker efter bekräftelse?

Åsynen av Peter Settman med en mikrofonsladd halvvägs in i örat och Petra Medes självgoda klädbyten tecknar samtidsbilden av ett samhälle som knuffas närmare stupet av sin egen värdighet.

Människor som arbetar för brödföda drygt 40 timmar i veckan på kontor och tillbringar resten av tiden i märkliga familjekonstellationer, förtjänar ett bättre kulturutbud än falsksjungande såpakändisar som kräver allmosor från ens SMS-saldo och själsliga skafferi.