Numera räknar jag den här stan jag bor i, som ”min stad” trots att jag hållit hårt på att jag är inflyttad och inte Pitebo av födsel och ohejdad vana. Det kan jag ju inte heller bli, men en väl integrerad person i stan.

En Pitebo är någon som håller på sin bygd och sin inneboende förmåga. För att travestera den kände Pitebon, komikern/ståupparen Ronny Eriksson – ”det kan vi göra själva”. Ingenting är omöjligt. Tron på sig själv är orubblig.

Det jag upplevde som allra svårast med att flytta hit, var språket. Det talas pitemål och det är rena rotvälskan för en icke Pitebo. Jag vet att jag stött mig med någon genom att förklara att jag inte tycker att det är så vackert – det klingar inte utan faller brett och klumpigt i ett ovant öra. Jag menar inget illa med det, men det var känslan jag hade och delvis har. Det hindrar inte min uppfattning, att dialekter är viktiga och ska givetvis bibehållas. De har en viss charm och bör finnas kvar i de olika landsändarna.

Jag har blivit tvungen att lära mig att förstå dialekten givetvis. Jag kan prata bondska om än lite halvt i vissa uttryck. I min vardag är det ändå svenskan som gäller med influenser av den norrländska karaktären med tjocka L och vissa betoningar som kanske inte är rikstäckande.

Något annat roligt med Pitebor är PALTEN! Den är ”nationalrätt” och älskas av de flesta. Även av mig, trots att min första kontakt med denna rätt var i det närmaste skräckartad. Vi serverades en paltmiddag av en vänlig själ, som ville inviga oss i denna något speciella upplevelse. När jag såg palten för första gången kände jag misstron växa: rykande heta, stora runda bollar av en gråaktig karaktär. Vi fick lära oss att göra en ”smörbrunn” genom att skära av en bit på toppen, ta ur fläskbollen som låg i mitten och sätta en klick smör där istället. Sedan skära bitar och doppa i smörbrunnen med fläsk och lingonsylt. Jodå, det smakade hyfsat. Men palten var så stor! Den växte i munnen på mig trots att jag drack och drack av mjölken som serverades till.

Numera kokar jag egen palt och jag har till och med börjat sätta lite kornmjöl i som de äldre gör. Tidigare använde jag bara vetemjöl så att de blev vita och aptitliga att se på.

För er som inte vet, så finns det en paltakademi i Piteå. Allt i enlighet med den berömda piteandan. Paltakademins kanslichef är en skåning och ordförande är Tomas Riklund från Piteå. Carl-Jan Granquist är en av medlemmarna.

Syftet med akademin är att sprida paltens betydelse till både slott och koja. Dessutom utdelas en speciell licens till de restauranger som enligt konstens alla regler tillagar och serverar palt dagligen.

Han har nog rätt Ronny Eriksson i sin låt där han säger att ”det finns ett folk av en särskild sort, nere vid Piteälva”…