LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Stig Åke Stålnacke

Läsarnas Fria

Krönika: Konsten som nyspulver

Konsten har blivit detsamma som att vara inne, konstaterar Stig Åke Stålnacke i en krönika om något som gått fel.

Var det inte galenskap den skulle ge, konsten? Var det inte kring den vi skulle träffas och känna oss ”upphöjda”? Känna oss ”bortom det småttiga”?

Man trodde det. Ett tag.

Skulle inte konsten förena, liksom jazzen? Ge den där obeskrivliga känslan av samhörighet, tillhörighet, ge en kick och en förnimmelse av att här är klasserna, skillnaderna, utplånade?

Som på pingstmötena i min barndom, när predikanten ”var bra”, sa något särskilt fyndigt eller saliggörande, då tittade mötesfolket på varandra och smålog lyckligt. Då var man ”tillsammans”.

Så trodde jag att konsten var.

Långt ifrån. Konstens torg är inte sällan plisserade, helveckade kjolar, ryschiga blusar och högklackade skor, strumpbyxor och M-märkta dokumentportföljer. Konst är ett samförstånd i snobbism. Att vara inne i det innersta och det fina, det är detsamma som konst på många håll.

Det är att käka på konsthall för att det är inne och att dricka kvällsvinet på en viss bar för att just den baren är konsthallsinne. Konst är att visa det som visats i USA, på innegallerier och i innekonstforum och det är de moderna, glättade konstmagasinens senaste budskap och retningspulver.

Konst är nyspulver och konstpubliken är utvald av sig själv och de är alltid eleganta och förenas i sitt förakt för folk utan M-märkta portföljer. Folk utan pengar, utan status och utan spalt i bladen eller helt utan vilja att foga sitt liv efter konstens trender.

Det kramas rätt mycket på vernissager. Det kletas. Men kleta på rätt person, krama rätt tv-reporter, konsthallschef, konstnärsnämndssekreterare eller sketen journalist. Krama barägaren på vernissagen och låtsas att du är ”förtjust”. Spela frälst och joddla med i hallelujakören.

Böcker kan du läsa hur du än ser ut och vem du än är. Jazz kan du lyssna på i alla väder och vilken storlek du än har på gump och bröst. Men konst på de fina ställena, den bör du vara kultiverad för att spisa. Det fräsiga moderna konstlivets jet-setare har erövrat konsthallarna, konstgallerierna och konstmarknaden.

Du som inte är inne och snygg och solbränd och M-märkt, du kan gå hem och dra något gammalt över dig och stoppa in dina favorittavlor med röd stuga och hängbjörkens sus i garderoben.

Känn dig blåst, du har inte skuggan av en chans bland snobbarna. Men du kan i alla fall spotta på dem.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Krönika: FICK-Journalen – ett 50-årsminne

Det var exakt 50 år sedan. Jag var en ung man som var mycket förtjust i att köpa kostymer per postorder från en butik i Stockholm som hette Hollywood. Jag var inte snobb, nej långt ifrån. Men jag höll reda på 1950-talets idoler och favoriter. Damer sökte man sig, det var en livsluft. Folkets Park gällde, alla mina kamrater var väl orienterade i tidens dansband och sångare. På den tiden hette de förresten vokalister.

Läsarnas Fria

Krönika: Konst som livets guldkant

Under en mycket, mycket lång tid har jag skrivit om konst. Mest har det handlat om bildkonst. Jag kom att intressera mig för tavlor. Tavlor som blev skådeplatser för människors längtan, människors drömmar, svartsjuka, kärlek och nyfikenhet.

Läsarnas Fria

Krönika: Vart tog våra drömmar vägen?

Jag vill bli damfrisörska, sa hon. Sju år var hon kommen och hennes dröm om lycka var att bli någon som gjorde andra vackra genom att fixa med deras hår. En grabb ville bli polis. Han ville nog ha makt och blanka knappar. Batong och bil med strålkastarljus.

Läsarnas Fria

© 2026 Fria.Nu