Det har infunnit sig ett fenomen i mitt liv, som jag om än motvilligt, kanske måste hänföra till åldern. Jag har börjat irra omkring i minnenas korridorer. Ständigt letar jag efter minnen, som jag trodde att jag har men som är som bortblåsta. Istället dyker nya minnesbilder upp och det är ju trevligt. Somliga är väldigt starka och återkommer hela tiden. De tar så stor plats att jag tror att de skuffar undan de som jag verkligen skulle vilja komma i kontakt med.

Min uppväxttid delades mellan flera olika bostadsorter och ibland är det därför svårt att hålla isär vad som är vad. Minnesbilderna är så många att minneskapaciteten därför försämrats tror jag.

Mina första minnesbilder är från tidig ålder och den jag minns är min farmor. Hon dog när jag var drygt två år, så det är enbart glimtar jag minns. När jag var tre år föddes min lillebror och den dagen minns jag också. Då satt min ett år yngre syster och jag under pappas stora skrivbord, tysta och lite rädda för det var en barnmorska hemma hos oss – ”tant fru Karlsson” som jag hade kallat henne enligt mamma. Vi satt och väntade på babyn som skulle komma där bakom den stängda dörren.

Fram till skolåldern bodde vi ute på en ö och levde ett helt bekymmerslöst och fritt liv bland måsar och fiskfabriker. Det var en lycklig tid!

Mina tre första skolår gick jag i en liten skola i en mellanstor stad. Min fröken hette Elsa och var liten och trind. Hon hade en förkärlek till mörka blanka klänningar och framtill på bröstet satt en blänkande brosch. Hon var en snäll och förstående fröken. Och jag älskade skolan från första dagen!

Två klasser gick jag i en skola i ett brukssamhälle där mina föräldrar tydligen inte trivdes eftersom vi bodde där så kort tid. Vad vi barn tyckte och kände var ju inte vanligt att ta rätt på. Vi fick bara veta att vi skulle flytta.

Nästa anhalt i livet blev en stad med många utbildningsmöjligheter och jag började i flickskolan. I dag förstår jag att det var en skola i herrans tukt och förmaning. Vi var städade och följde disciplinen till punkt och pricka där vi gick omkring i våra skolrockar. Först hade alla blå rockar men sedan fick vi välja tyg själva och jag minns hur mamma satt till sent på kvällarna för att hinna sy en rock åt mig. Vi hade nu fått tillökning i familjen med ytterligare två barn så vi var fem barn.

I flickskolan skulle man gå sju år för att få sitt slutbetyg. Tyvärr så fick jag veta när jag gått ut femman att vi skulle flytta inom ett år igen och därför sökte mina föräldrar en ny skola till mig och jag läste handelsutbildning i ett år. Från flickskolan fick jag aldrig något slutbetyg. När året gått flyttade vi återigen och nu var det väldigt svårt att lämna allt och bryta upp. Alla vänner och det sociala livet som vi byggt upp var en värdefull del i livet och allt raserades och egna drömmar och planer gick om intet. Eftersom vi bott på samma ställe i sex år, så hade vi hunnit att skapa ett liv och ett nätverk, som betydde väldigt mycket. Men ingen av oss var tillräckligt vuxen för att kunna stanna kvar och klara oss själva, så det var bara att följa med.

På den nya orten långt upp i norr, lyckades jag skaffa mig ett bra arbete där jag stannade i ganska många år. Jag fann kärleken och bildade familj. Med tiden förverkligade jag mina spruckna drömmar om att få utbilda mig mera och började därför läsa på komvux både för lärarkompetens och ekonomisk utbildning. Jag kom in på lärarutbildningen men kände då, att det inte var rätt i tiden för mig att gå den utbildningen. Men jag hade nått målet. Jag hade kommit in!

Det blev min ekonomiska utbildning som fick styra och jag arbetade sedan i många år inom ett för mig roligt och stimulerande område, där jag hade mycket kontakt med människor. När jag sedan inte längre arbetade så lät jag mitt skrivande ta mer och mer tid. Det har alltid funnits en penna i min närhet och jag har skrivit så länge jag kan minnas. Man kan verkligen säga att jag är självlärd och fortfarande lär jag mig mer och mer.

Minnena finns och ibland överraskar de mig med att dyka upp och jag pusslar ihop dem och får till slut en bild av något från min brokiga uppväxt. Jag har väldigt många minnen och därför får jag ibland irra runt för att sortera och hitta det jag söker. ”Den som söker finner!”