Krönika: Sex pappor...!
Camilla Onell, Holistisk Energiterapeut, utlandssvensk, lärare, poet…
…delar tankar om det stora i det lilla…
…skriver om behandlingsmetoder, kulturkollisioner i tulpanernas förlovade land, barn och barnterapi, författare och poeter,
mat och hälsa, kristaller, vin, vänskap och om heliga ögonblick i vardagen.
Vissa barn är oförglömliga. Mitt första lärarjobb, landsbygdsskola i början av 90-talet. Tretton förstaklassare, och bland dem: John-Henrik. Ljushårig, glasögon, rundmagad. Alltid klädd i en joggingoverall som på något mystiskt vis alltid korvade sig, hasade upp eller ner och lämnade en blek rumpa eller mage blottad och bar.
Detta strålande otroliga barn. Som aldrig kunde koncentrera sig en sekund på matte eller stavning. Inte en sekund. Då var han för det mesta intensivt upptagen med att peta in pennan mellan glasögonen och näsan, att fiska upp pennan som sedvanligen föll ner på golvet, varpå han själv med jämna mellanrum ramlade av stolen och landade med en dov smäll under skolbänken. Skratt i klassen. En förvanad blick från John-Henrik, glasögon pa sniskan. Upp pa stolen igen, byxan dras upp, glasogonen rättas till, pennan fattas – och cirkusen börjar om.
Han hade ett hundraprocentigt motstand mot allt som i hans ögon var ointressant. Om det däremot handlade om någonting som enligt honom var värt att veta – Herregud. Då slog det gnistor. Han visste ALLT man överhuvudtaget kan veta om flygplan. Och om dinosaurier, speciellt Tyrannosaurus Rex. Den klumpiga, mumlande pojken försvann och ersattes av en passionerad talare som detaljerat och vältaligt berättade vad en Tyrannosaurus Rex åt, hur den rörde sig, för att sedan ge alla exakta mått av framben och bakben. Med bestämdhet hävdade han att att den var så stark och snabb att den kunde döda sex pappor på en gång!
(- Sex pappor? Hur menar du John-Henrik, hur många mammor då?
- Ǻtta.
- Varför åtta mammor men bara sex pappor?
- Jo men alltså pappor är snabbare an mammor så mammorna är lättare att få tag i.)
Även under religionstimman vaknade han till liv. En dag förklarade han för sin klass att Gud inte är en person utan ”liksom en kraft...som är hälften Gud och hälften manniska...och kraften finns i rymden men också i oss...! Det är en enhet. Liksom.”
Två dagar senare kom han in från rasten, kvidande och dubbelvikt med armarna över magen. Snyftande förklarade han att han nu skulle dö. Det visade sig att han hade ätit upp halva syrenbusken utanför klassrummet (men bara blommorna fröken) och nu var fast övertygad att hans tid var kommen. Hjälpen kom från oväntat hall. Lilla Henrik, John-Henriks klasskamrat och namne satte sig bredvid sin lidande vän, strök honom över huvudet och viskade: ”John-Henrik! Du kan be Jesus om hjälp! Han hjälper dig, vet du.” Tio minuter senare var krisen över.
Ett år efter att ha slutat på skolan var jag på besök. Till min besvikelse hade John-Henrik placerats i ett hörn i klassrummet. Hans nya lärare var inte intresserad av hans gränslöst filosofiska läggning, såg bara ett problembarn med inlärningssvårigheter.
Själv är jag helt övertygad om att John-Henrik idag gör saker som han brinner för och att han är briljant på det han gör, vad det än är.
Vilken tur att det finns ungar som John-Henrik som visar oss vägen. Och visar hur vårt skolsystem ibland suger. Big time.
Ljus&Kärlek,
C.