Nyss har jag varit med om något liknande. Något som fungerat så på mitt psyke att jag känt det som om någon släckt lampan. Jag har hamnat i ett mörker. Det har varit en förfärlig upp¬levelse. Den är nästan över nu. Något sätter i propparna igen. Ljuset kommer, bit för bit. I en aning av strålglans efter strålglans. Inget bländande nytt ljus som har frälsningens karaktär. Men ett svagt gryende ljus som anas i tunnelns slut.

Så läser jag i en bok om mannen som slumpvis öppnade bibeln och satte fingret på ett lika slumpvalt ställe. Det blev Matteus och texten löd: ”Men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret?” Ord att fundera över.

Vi tar ljuset för det självklaraste av det självklara. Det skall bara finnas där. Det skall lysa över ditt hus som kan ligga i vilken by eller stad som helst. Och i ljuset skall du handla, älska, agera.

Ljuset är din vän. Kanske din bästa vän. För det är i ljusets sken om du kan se blomman, bar¬net, vågen, kärleken.

Men så ”går proppen”. Så trevar du dig fram i mörkret. Det är då du först hamnar i panik och sedan i ångest. Det är då som viljan till skapande och till ett livets ömhet viker undan och blir till ett intet. Det är då som djävulen tar ett nappatag med din själ.

Man sägs kan vara – bli utbränd. Kanske skall man köpa den definitionen på livsleda. Men det räcker liksom inte. Inte för mig och inte när det kom. När det kom med sin satans kyla och apati.

Men om jag inte nöjer mig med att kalla det ”utbrändhet” så kanske jag kan få kalla det kär¬lekslöshet. Det stämmer bättre, för mig.

Jag tror att den som säger att han eller hon vet varifrån detta mörker kommer, jag tror att den personen ljuger. Eller gör det lätt för sig.

Jag tror inte att vi väljer kärlek eller kärlekslöshet. Jag tror bara att kärleken är ett under som vi inte styr själva och som vi kanske inte ens kan göra oss förtjänta av. Den är ett mirakel och den är mörkrets motpol.

Låt mig bara så här till slut säga att ljuset kan komma åter. Efter en tid kan ett svagt ljus skymta och efter ännu en tid kan denna lilla strimma av ljus övergå i ljusets mirakel. Förklara kan jag inte. Förklara kan ingen, tror jag. Men att tro på att det har med kärlekens närvaro och frånvaro att göra, den gissningen vågar jag mig på.

Så: Älska allt vad du orkar. Och då menar jag inte bara eller knappast ens den kärlek som utspelar mellan två lakan. Jag menar i grunden något annat. Något vidare större. Jag talar om ett livets mirakel. Det mirakel som tänder lampan och jagar mörkret på väg bort.

Stig Åke Stålnacke